Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Ernst Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
längtan till den nordiska naturen. Han fantiserade över Näcken och
Strömkarlen, motiv som av rättrogna realister betraktades med
överlägset löje: Josephson var gammalmodig. Den naturmytiska
romantiken var ett övervunnet stadium, möjligen passande för äldre målare
av August Malmströms typ eller för akademistrebrar som Ludvig Frid
vilka sysslade med sådan konst för att vinna favörer hos
akademiprofessorerna.
I sin Parisateljé målade Josephson Näcken. Kamraternas oförstående
kritik och Josephsons eget intresse för friluftsmåleriet tvingade honom
emellertid till en heroisk kompromiss som var förutbestämd att bli ett
nederlag, eftersom den aldrig skulle kunna tillfredsställa vare sig de
gammalmodiga eller de moderna: han målade Strömkarlen efter levande
modell, sittande i Eggedalsforsen i intensivaste solljus.
Men Näcken och Strömkarlen var inte målningar av den gamla
götiskt-romantiska typen. Josephsons geni tvingade honom att intaga
oppositionsställning även gentemot sina jämnåriga. Man har en känsla
av att hans helhjärtade engagemang i de konstpolitiska striderna, där han
med kraft gick till storms mot all gammal slentrian och där han snart
blev opponenternas självskrivne ledare, delvis berodde på ett behov av
att inför andra men också inför sig själv bevisa att hans naturromantiska
konst inte betydde någon invit till bifall från de gamla och mäktiga i
akademien.
Näcken och Strömkarlen var inte för honom diffust romantiska
företeelser, vilkas bilder skulle framkalla onyanserade poetiska drömmar hos
Ernst Josephson (1831—1906),
Spanska smeder, 1881.
Nationalmuseum, Stockholm. 1881 hade
Josephson farit till Spanien i
Jorns sällskap. Han beundrade
både Velasquez och Manet, vilket
bidrog till valet av mål för resan.
Hans teknik blir bredare och
friare, mera impressionistisk, och
han försöker att fånga det snabba
ögonblicket. Men hans
impressionism är fortfarande mera påverkad
av 1600-talets konstnärer, Frans
Hals i synnerhet, än av de moderna
parisarna.
Ernst Josephson (1851—1906),
Falskspelaren, 1886, ofullbordad.
Prins Eugens Valdemarsudde.
Falskspelaren var Josephsons
störst anlagda komposition.
Konstnärens labila sinnestillstånd
hindrade honom emellertid att
fullborda målningen som förblev en
intensivt dramatisk, koloristisk
ansats. Just detta dramatiskt
berättande hade aldrig blivit
uppskattat av de moderna på
80-talet, vilka reagerade mot allt
novellistiskt som kunde tendera det
teatraliska. För eftervärlden står
emellertid den ofullbordade bilden
som en av de intensivaste i
Josephsons produktion.
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
