Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Ernst Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Richard Bergh (1838—1919),
Hypnotisk seans, 1887.
Nationalmuseum, Stockholm. Som en
reaktion mot det rationalistiska i
naturalismens livsåskådning
började tron på allsköns övernaturliga
ting göra sig gällande på
80-talet. Man kunde inte vara
tillfreds med att bara det som
naturvetenskapen kunde förklara var
sant. Men man var så bunden av
tron på vetenskapens oinskränkta
herravälde att man sökte skapa en
ny vetenskap som skulle förklara
det övernaturliga. De hypnotiska
experimenten gjordes i vetenskapens
namn. Steget över till 90-talets
mysticism från 80-talets
rationalism blev på så sätt lättare att ta.
Men för några av de troende blev
språnget från det rationalistiska
till de mystiska uppenbarelserna
för stort. De bröt samman, som
Josephson i obotlig sinnessjukdom.
genomsnittsbetraktarna. Så hade han kanske uppfattat dem en gång i
sin tidigaste ungdom, då han beundrade akademiprofessorerna. Nu hade
Näcken och kanske i synnerhet Strömkarlen blivit symboler för hans
själs brustenhet, för hans skärande melankoli.
Hans mogna konst efter Näcken och Strömkarlen blev en enda
sammanhängande själsbikt, en kedja av symboler för hans smärta och
resignation. Strömkarlen var han själv som av sin molande smärta ville
skapa en vacker melodi. Falskspelaren är också han själv, oskyldigt
anklagad för falskspeleri. Så beskylldes Josephson för falskspeleri, då han
i naturalismens epok målade drömmar. Så tyckte han sig också bli
anklagad som ledare för opponenterna, då kamraterna ifrågasatte hans
osjälviska uppsåt. Han kände sig ensam, utstött, åldrad långt i förtid.
De slitna människorna i målningarna från hans sista friska år visar hans
resignerade gemenskapskänsla med de ensamma och gamla.
Josephson ville sålunda inte som kamraterna ge sig naturalismen i
våld och acceptera verkligheten som något självklart enkelt och entydigt;
han ville i den utläsa något annat, spåra en högre verklighet. Därför
var det inte så underligt, att han kastade sig i armarna på ockultismen
som florerade allt livligare mot 80-talets slut. Det var under en period
av intensiv spiritistisk verksamhet, som hans sinne fördunklades och brast.
Då 90-talet brutit in med symbolism och romantik i konsten insåg
Josephsons kamrater att det var han som var den starke, lidelsefulle
banbrytaren. Men hans egen suggestiva sjukdomskonst under 90-talet
visade ännu längre fram i tiden. Den förebådar (liksom Hills) den
radikala konst som skulle arbeta sig fram långt in på det nya seklet.
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
