Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
av docent Nils Gösta Sandblad
Sekelskiftets nordiska konst har efter femtio år nått den farliga
ålder, vid vilken tidens egna värderingar inte längre accepteras. I
Danmark står den åldrige Willumsen i skottgluggen. I Norge poängteras
storheten i Munchs senare måleri på bekostnad av hans äldre. I Finland
framhävs Helene Schjerfbecks, Magnus Enckells och Hugo Simbergs
konst bredvid Gallén-Kallelas. I Sverige rivs Konstnärsförbundets män
ned från piedestalerna.
I första hand berör dessa revideringsförsök den konstnärliga
kvaliteten, men de hänger samman med förskjutningar i uppfattningen av
det konstnärliga händelseförloppet. Sålunda har man tidigare ofta
betonat självständigheten i sekelskiftets nordiska konst; i själva verket har
ingen tidigare epok haft samma goda möjligheter att genomresor, stora
utställningar, tidskrifter och fotografier hålla kontakt med den utländska
konsten, och det är givet, att dessa kontakter måste studeras, innan
egenarten kan bestämmas. Vidare har man, särskilt i Sverige, helst dröjt vid
de äldre konstnärer, som i kraft av sin ställning dominerade konstlivet;
här skall i stället prövas en disposition, som, utan att göra anspråk på att
vara den slutgiltigt mest lämpliga, låter de olika åldersgrupperna och de
eventuella skiftningarna i deras konstuppfattning framträda. Slutligen
hade alla de fyra nordiska länderna under denna tid ett rikt konstliv, och
förbindelserna dem emellan var livliga; även detta är en betydelsefull
faktor, värd att observeras. Huvudfrågan är emellertid av mera
principiell art och gäller skedets ställning i stort.
Det är väl känt, hur natursannolikheten som konstnärlig princip,
vilken trots alla stilvariationer härskat i Europa sedan renässansen, under
1880-talet hade drivits så långt, att fotografiet och avgjutningen på fullt
allvar började te sig som konstens logiska fortsättning för tidens ena
ytterlighetsriktning; också för den andra ytterlighetsriktningen,
impres
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
