Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
sionismen, torde målet ha varit att hålla fast det omedelbara
verklighets-intrycket, om än på annat sätt.
Men parallellt härmed hade motrörelserna vuxit fram. Låt oss erinra
om ett par etapper! Först romantiken med dess konstnärliga frihetskrav.
Så en andra, hittills knappast som en sluten strömning uppfattad
oppositionsrörelse, till vars omedelbara förutsättningar hörde de japanska
träsnittens spridning i Europa under 1860-talet; den är på olika sätt
företrädd t. ex. hos Manet i några konturfasta, ytmässiga målningar,
hos Degas i hans pregnanta figurstudier, hos Whistler i hans
färgharmonier, hos Puvis de Chavannes i hans bildarkitektur, hos Moreau i hans
ornamentala fantasier. Slutligen den avgörande och välkända
opposition, vars i samtiden mest observerade uttryck var Gauguins och Pont
Avenskolans symbolmättade ytkonst.
Den nordiska konsten speglar i sin egen facettering denna utveckling,
och även dess sista fas. Vi skall i det följande dröja vid ett par av
förebuden under 8o-talet, söka skissera de olika åldersgruppernas andel i
genombrottet under 90-talets första hälft och även i korthet följa det
fortsatta händelseförloppet fram till omkring 1910.
Redan konstkritikens och de skrivande konstnärernas lättast åtkomliga
uttalanden visar, vad som för bildskapandet under denna tid betraktades
som det väsentligaste. 1886 skrev Richard Bergh i Sverige: »Utan
passion, ingen sann konst» — här kommer tidens opposition mot den
fotografiska naturalismen tidigt till uttryck. 1888 uttalade Andreas Aubert
i Norge: »Kunstneren bør ikke by oss bare studier for billeder» —här
formuleras kritiken mot impressionismen. 1889 deklarerade Julius Lange
i Danmark: »I modsætning til Impressionismen og Studiekunsten vilde
jeg føre Ordet for hvad man kunde kalde Erindringens Kunst» — här
frammanas fantasin som den nya konstnärliga drivkraften. Och i januari
1890 satt Albert Edelfelt i Robert Thegerströms atelje i Paris och
lyssnade till Griegs spel och hans makas sång. Efteråt skrev han till modern:
»Jag vill måla dem i en slags halvdager vid pianot, med hela den
intellektuella skönheten, den högre, som föraktar de banala formerna.
Då jag såg honom sitta vid pianot som ett slags litet, gråblont troll, såg
han några gånger upp till sin fru liksom för att ge signal till
känslout-brottet. Den där flammande blicken, detta inre ljus, som strålar över
all denna världens skröplighet, själen — se det ville jag måla! Ack, om
jag alltid kunde komma ihåg detta: måleriet är konsten att med synliga
medel framställa det osynliga.» Porträttet blev inte utfört av Edelfelt
och modellen blev inte Grieg —- men Thegerström förverkligade
drömmen när han målade Stenhammar!
Sekelskiftet sökte alltså en väg ut ur naturalismen och impressionismen
med stämningsupplevelsens hjälp. Dess konst kom att handla om
drömmande människor, landskap i skymning, sovande städer och evigt solsken
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
