Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Dansk antik och svenskt strängaspel - Mandomens mogna insats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
om honom levde upp, men på ett nytt sätt. Han gav det första exemplet
på nordisk symbolism.
Den rörliga tid i det nordiska konstlivet, under vilken dessa experiment
gjordes, har skildrats i föregående kapitel av Tidens konsthistoria.
Konstnärernas allt starkare krav på frihet tog sig uttryck i opponentrörelser.
Dessa gick från och med 8o-talets mitt hand i hand med den nationella
väckelse, vars verkningar kunnat avläsas i motiven. Men stilistiskt kan
det knappast sägas, att något allmänt skifte ägde rum i samband med
opponentutställningarna. Det naturalistiska friluftsmåleri, som där
hävdade sin ställning, betraktades visserligen som revolutionärt av
huvud-stadspubliken i alla de fyra nordiska länderna och delvis även av
konstnärerna själva, men i själva verket utgjorde det ju resultatet av en redan
tjugoårig kontakt med Frankrike.
Åge, Else och guldfiolen var emellertid förebud om att den
konstnärs-individualism, som så kraftigt manifesterat sig utåt, redan var på väg
att leda till en frigörelse också i inre mening. Efter några år, 1893, kunde
Albert Edelfelt skriva från Paris: »Det är lustigt att se, huru realismen
sjunger på sista versen nu; alla de yngre måla blekt, platt, d. v. s. plant,
med mycket allegoriska motiv, saker som ofta är mycket vackra, men
som mera likna bleknade tapisserier än oljefärgstavlor.» Även i Norden
var stilrevolutionen nu i full gång.
Mandomens mogna insats
Erik Werenskiolds »Sd lo hun så
inderlig», 1886, är som
komposition besläktad med »Åge og Else».
Men Werenskiold har velat fånga
en ögonblicklig situation,
Skov-gaard har sökt förläna sin
skildring ett drag av tidlöshet.
I »Ord och Bild» 1910 skildrade Axel Gauffin hur Bruno Liljefors’
impressionism fick vika — »ungdomstidens skämt är slut» — för
konstnärens »stora, monumentala stil» och tolkade inför en målning dess anda:
»Haren, som i nästa sekund skall gripas af örnens klor, söker visserligen
rent instinktivt att rädda sig undan, men hans känslor i dödsminuten
kunna på inte sätt tolkas som dödskval. Dödskampen innebär för honom
den högsta stegring av livsfunktionerna, under örnnäbbens skarpa hugg
domnar han bort i en befriande vällustkänsla, och blodsdroppen, som
stänker på dödsbäddens hvita snölakan, blir till en praktfull, en kostbar
blomma, som han undergivet offrar på lifvets heliga altare.» Det kan
vara av intresse att jämföra denna tillämpning av det nietzscheanska
övermänniskoidealet på Bruno Liljefors’ djurrike, som ofta förekommer
och i och för sig torde vara fullt befogad, med det som säkerligen är
Gauffins undermedvetna förlaga, nämligen Per Hallströms skildring av
gossen Renaults död under jaktfalkens näbb, nedskriven 1892 och tryckt
i »Purpur». Hos Hallström heter det: »Den första smärtan hade ryckt
i hans finaste fibrer, det var som om hjärtat skulle följa med, men sedan
hade han domnat nästan i välbehag, i svindlande dvala, och medan
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
