Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Mandomens mogna insats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
blodet gled varmt ur såret, och den vassa näbben slet i hans bröst, drömde
Renault sig in i sina drömmars höga blåa luft, och han förstod allt, döden
och äran, och han kände hur den brann och bländade, hjältesagornas
gula sol.» Med sammanställningen har jag velat antyda, hur det tidiga
90-talets litterära och konstnärliga visioner med styrkan av en
uppenbarelse kunde etsa sig in i medvetandet, och hur länge de kunde sitta kvar.
Den blir särskilt instruktiv, därför att Liljefors’ örntavla i själva verket
stilistiskt knappast har något gemensamt med Hallströms novell.
Inspirerad av illustrationerna i ett uppslagsverk om medeltiden av Lacroix
hade Hallström givit sin berättelse en i såväl innehåll som språkdräkt
symbolmättad och starkt stiliserad form. Bruno Liljefors inledde med
»Tjäderskytten» 1891 en rad skymningsstämda skogsinteriörer, målade
efter flyttningen till skärgården 1894 sina stort sedda utblickar mot strand
och hav och lade 1901 över »Panterfällen» dess originella nät av
jugend-slingor. Men den stil som dominerar hans senare måleri är den som
präglar »Havsörnarna», och Henrik Cornell har karakteriserat den:
»Då Liljefors formade ’Havsörnarnas’ impressionistiska stil, följde han
inte tidsandan. . . Mitt i den romantiska tiden upptog han ett sakligt
redogörande skildringssätt, varigenom han mycket mer än tidigare
närmade sig det numera icke längre moderna friluftsmåleriet.» Till denna
kategori av målningar hör även den, som Gauffin utgår från.
Konstnären har här återgivit sitt naturintryck utan stilisering och utan
märkbara bitankar. Det nietzscheanskt ödesmättade och monumentalt
tidlösa finns i hans motiv, liksom det finns i naturen själv, men han för det
inte vidare till någon från ögonblicksintrycket frigjord form.
Sixten Strömbom slutför året 1890 i sin väldiga »Konstnärsförbundets
historia» med att tala om det individualismens arv, som han ser
»opponenternas kärntrupp beredd att troget försvara under de år, som nu låg
framför dem, väntande på deras mandoms mogna insats». Han har rätt
i att de forna friluftsmålarna, i Nordens alla länder, nu trädde in i ett
nytt rikt skede, och även i att de så gott som alla i något avseende
berördes av de nya stilströmningarna. För åtskilliga blev det emellertid, liksom
för Bruno Liljefors, endast fråga om nya motiv och mera tillfälliga
stilförskjutningar. Vi fängslas av Zorns midsommarbilder från Mora,
Krøyers månskensstämningar från Skagen, Edelfelts porträtt av
runo-sångerskan Larin Paraske och Werenskiolds av Ibsen, men vi kan inte
betrakta dem som prov på ett nytt måleri, lika litet som vi i den
»själiska impressionismen» hos skulptörer som norrmannen Stefan Sinding,
svensken Per Hasselberg och finländaren Ville Wallgren finner mer än
ansatser till en stilförnyelse. Och även för dem, som verkligen tog
ställning till sekelskiftets konstnärliga problem och därmed bildade den
äldsta av de grupper, som gav tiden dess stilkaraktär, var det avgörande
steget svårt att taga. Särskilt om man tar hänsyn till Norden i dess helhet
Även under sekelskiftets
brytningsår höll konstnärer i alla de
nordiska länderna fast vid
naturalismen som stil, ehuru de med
hänförelse engagerade sig i de nya
tidsrörelserna genom att ta upp
inhemska motiv eller fantasibetonade
ämnen. — Anders forn,
Midsommardans, 1897, Nationalmuseum,
Stockholm.
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
