Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Mandomens mogna insats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
bolikere har givet mig det Overblik, som vist var absolut nødvendigt.»
På den svart- och vittutställning i Oslo 1893, som betecknade hans
genombrott som dekorativ konstnär, har man kunnat spåra hans studier
av Clunymuseets gotiska gobelänger, den japanska träsnittskonsten, Puvis
de Chavannes fresker, Gauguins eller gauguinkretsens måleri och den
mera allmänt diffusa symbolismen. Men det viktigaste resultatet av resan
var, vilket icke tidigare påpekats, att konstnären först efter den förstod
hur väl den stilisering, mot vilken han redan var på väg, lämpade sig
för stor figural epik. Och dock hörde Munthe till de mera självvuxna av
tidens konstnärer. Johan Rohde i Danmark företräder en konstnärstyp
av helt annan lyhördhet. Han hade varit med om att starta Kunstnernes
frie Studieskoler 1883 och blev initiativtagaren till Den frie Udstilling,
stiftad 1890. Samtidigt som han predikade den danska traditionens värde
upplevde han på sina resor bl.a. till Frankrike 1887, 1889 och 1892
successivt den franska syntetismens olika stadier, knöt direkt förbindelse
med konstnärer ur Gauguins krets som Felix Vallotton, Maurice Denis
och Jan Verkade, förvärvade en samling fransk grafik, som han höll
tillgänglig för kamraterna i sin vindskupa i Nyhavn och arrangerade
slutligen tillsammans med Theodor Philipsen 1893 det märkliga och för
hela Nordens konstutveckling betydelsefulla komplement till Den frie
Udstilling, som bestod av femtio målningar av Gauguin och tjugonio av
van Gogh. En ännu vidsträcktare kontakt med det europeiska konstlivet
hade Edelfelt; i breven kan man följa hans fortlöpande reaktioner inför
de mest skiftande företeelser alltifrån Fritz von Uhdes bibliska måleri,
som återverkade på hans »Kristus och Magdalena», utförd 1890, till
exempelvis whistlerinflytandet på 1899 års parissalong, som likaledes
fick stor nordisk återverkan. Men allra bäst exemplifierar Carl Larssons
nervösa kringirrande på kontinenten under de för honom avgörande åren
1888—95 hur angelägna de ambitiösare bland 80-talsmålarna var att
inte låta tiden gå sig förbi. Våren 1888 fick han i uppdrag att utföra den
fürstenbergska triptyken och började drömma om freskerna i
Nationalmuseum. Under de följande åren hann han med flera vistelser i Paris,
där han i Louvre hastigt passerade vägen från den italienska
högrenässansen över ungrenässansen tillbaka till Giotto, studerade salongerna,
gick igenom allt nytt väggmåleri, särskilt Puvis de Chavannes, troligen
fick upp ögonen för Toulouse-Lautrec, som han stilistiskt anknyter till
i singoallaillustrationerna 1894, och Gauguin, som han talar om i brev
samma år, upplevde världsutställningen 1889 och även höll ett öga på de
nordiska kamraternas arbeten: »Carl Larsson tyckte om den och
uppmuntrade mig att göra den färdig till utställningen», skrev Axel
Gallén-Kallela den 4 april 1889 om sin triptyk, Ainomyten. Hösten 1889 lade
Carl Larsson i brev från Amsterdam till Viktor Rydberg fram ett helt
engelskt heminredningsprogram, han passerade ett par gånger Berlin,
I »Legend» från 1890 (Folkets
hus, Stockholm) övergav Georg
Pauli det intima naturstudiet för
en programmatisk symbolistisk
kompositionskonst av stiliserande
hållning. Den klassicistiska
kvinnofiguren, skogsbrynets raka
trädstammar och den relativt dämpade
färgskalan hänvisar i detta fall till
Puvis de Chavannes som närmaste
förebild. »Puvis de Chavannes
hade redan passerat
halvsekelgränsen, när hans Henovevd’
signerades; han stod på tröskeln till de
sjuttio åren, då Gauguin höjde
ropet, att Puvis var namnet, i vars
tecken en ny skola skulle segra.»
(Pauli i »Konstnärsbrev»).
I och med att fantasin åter fick fritt
utlopp i konsten, började de
nordiska konstnärerna att vid sidan
om den franska konsten intressera
sig för tysk senromantik och
nyidealism. Georg Paulis »Fauner
och nymfer» från 1892, utförd
som väggdekoration i hotell
Rydberg i Stockholm, påminner om
tidens svärmeri för Arnold Böcklin.
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
