Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Mandomens mogna insats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
Albert Edelfelt intar en
förmedlande ställning mellan gammalt
och nytt. I illustrationerna till
»Fänrik Ståls sägner» fann han
uttryck för sin fosterlandskärlek i
en kärv realism med dragning mot
det monumentala. — Döbeln,
etsning 190g.
är det tydligt, att tyngdpunkten i händelseförloppet icke längre låg hos
opponenterna, och att det inte är hos dem man har att söka den radikala
förnyelsen.
Det stora intresse, med vilket likväl konstnärer som Johan Rohde och
bröderna Skovgaard i Danmark, Gerhard Munthe i Norge, Albert
Edelfelt i Finland och Georg Pauli, Carl Larsson, Karl Nordström, Nils
Kreuger, Richard Bergh, Christian Eriksson och andra i Sverige mötte de
nya strömningarna under de avgörande åren, vilket ungefärligen vill
säga 1889—94, berodde till väsentlig del på att deras ungdomsintryck
av romantiken låg kvar under upplevelsen av naturalismen och i det
gynnsamma ögonblicket lätt kunde lyftas upp till ytan igen. Det fanns
inte bara den danska klassicismen, som hållit sig levande hos bröderna
Skovgaard. Gerhard Munthe var lika fast rotad i sitt lands förgångna,
den tidemanska nationalromantiken. Hans utveckling under 90-talet
är till stor del föregripen i en skissbok från 1870, i vilken han under en
teckning med dekorativa detaljer från ett norskt eldhus skriver: »Denne
Træskjæringskunst pryder og giver Liv, ligesom Tømmeret fremdeles
kunde skyde Blade og Blomster.» I Finland utgick Albert Edelfelt från
en motsvarande, men litterär tradition: »vi älska att anse såsom hans
mission att leda vår konst till en bildlig framställning av den hjältevärld,
Runeberg odödliggjort i sången», skrev Estlander när den unge
konstnären 1873 sändes ut som stipendiat. Svenskarna åter hade vuxit upp
i en miljö, präglad av Höckerts, Vinges, Malmströms, von Rosens
historiemåleri och Afzelii sagohävder. Många av dem hade som unga målat
historiska interiörer på Gripsholm. Pauli bekände ännu 1880 sin kärlek
till den italienska renässansens ideala formvärld i den till karaktären
murala »Spinnerskan». Och Richard Bergh glömde inte sin skuld till
det tidiga, ännu stämningsburna friluftsmåleriet i Sverige och Frankrike.
1891 räknade han alltjämt till »den moderna landskapsskolan» Corot,
Daubigny och Rousseau.
Trots denna allmänna förankring i romantiska tänkesätt behövdes
också impulserna från den utländska samtidskonsten för att det som ville
fram hos friluftsmålarna skulle finna sin form. Gerhard Munthe, som
senare själv förnekade sitt beroende av förebilder, lämpar sig utmärkt
som exempel. Hans utveckling inleddes i den nationellt inriktade norska
80-talsmiljö, där Erik Werenskiolds sagoteckningar kommit till, och hans
strävanden hann taga form i allmogeinspirerade vävmönster för hustrun,
tapetmönster med stiliserade naturmotiv med inströdda figurer och ett
stort program för norsk konstindustri, innan de avgav sitt slutgiltiga
resultat. Men det sista steget mot en ny stil tog han först under en
parisresa sommaren 1892. »I Billedkunst har jeg desværre ikke sett meget
av Florentinerne og Praerafaelliterne», skrev han tre år senare, »men
mangt og meget fra de gamle Mindesmærker i Louvre til de yngste Sym-
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
