Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - De stora individualisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
det på helt annat sätt. I Finland fanns ingen fast italiatradition, men
i stället vad Yrjö Hirn kallat ett inhemskt Tahiti — Karelen.
Bildmaterialet i Oino Okkonens stora nyutgivna monografi kastar ett
nytt ljus över Axel Gallén-Kallelas (1865—1931) ungdomsproduktion.
Han framstår visserligen alltjämt som den fine valörmålaren i
Bastien-Lepages anda, arbetande omväxlande med franska och finska motiv. Men
därjämte är han i teckningar och skisser ständigt sysselsatt med finska
historiska och mytologiska ämnen och arbetar dessutom gärna med
förgängelsesymboler och allmänmänskliga idémotiv. »Démasquée» från 1888
kan sägas sammanfatta ungdomsskedet — en modellstudie i en parisisk
miljö med en maskerad som tänkt förutsättning, vita liljor i en hög vas på
golvet och en dödsskalle på bordet, men en finsk allmogevävnad på
väggen. Konstnären kommenterar sitt läge i ett opublicerat brev från den
27 juli: »Att sitta här och måla kokotter och nakna modeller med
tankarna långt borta, der hemma bland furor och skär, är tråkigt och
motbjudande.» Sin utlösning fick dessa stämningar i den första
kalevala-målningen, Ainotriptyken. Bredvid Fänrik Stål-traditionen utgjorde
ka-levalatraditionen Finlands nationella arv; Yrjö Hirn har följt den så långt
tillbaka att den kommer att te sig som en parallell till Götiska förbundets
fornnordiska svärmeri i Sverige. Ainotriptyken väckte också så stort
intresse i Finland, att staten beställde en replik, och innan denna utfördes,
företog konstnären tillsammans med sin maka den resa till Karelen,
under vilken han med egna ögon fick uppleva den finska folkkulturen i hela
dess primitiva ursprunglighet. Under eller i anslutning till denna resa
koncipierades redan flera av hans mäktigaste kalevalakompositioner.
Okkonen reproducerar t.ex. utkast till »Samporovet» från 1890, till
»Sampo smides» från 1891. Någon ny form föddes emellertid inte
oförmedlat ur upplevelserna. »Jag tror icke att någon av dem, som voro unga
år 1891 kan glömma vilken upplevelse det var när vi för första gången
sågo huru solguldet skimrade över skogarna bakom Wäinämöinens båt»
skriver Yrjö Hirn, men han tillägger, att Wäinämöinen själv med sitt
långa skägg ser ut som en jultomte och att stilen är helt naturalistisk.
Något liknande gäller »Vallgossen» från 1892, så björndödare 16-åringen
än var, och till och med »Sampo smides» från 1893. I det sistnämnda
verket tecknar sig emellertid under det naturalistiska genomförandet
redan ett kantigt, ornamentalt-abstrakt kompositionsschema, åstadkommet
med hjälp av trädgrenar, rötter, stenar, hukande gestalter, böjda armar,
spända muskler och bakåtkastade huvuden. I själva verket stod
konstnären också nu mitt i sin stilomsvängning. Den 17 april 1892 skrev han
från Paris: »i London skulle vi ha mycket att se och lära». Resan blev inte
av, men citatet visar hur spänt konstnären sökte orientera sig åt olika håll.
Till sommarens skörd hör följdriktigt »Paanajärviforsen» med de fem
guldsträngarna symboliskt lagda tvärs över vattenfallet, och, enligt Okkonen,
I sin monografi över Axel
Gallén-Kallela återger Okkonen denna
akvareller ade teckning från 1892,
som med sin heldragna konturlinje,
sina stora plan och sitt
respekterande av ytan visar att den forne
Bastien-Lepagebeundraren nu
börjat intressera sig för den japanska
träsnittskonsten och Pont
Aven-skolans syntetism.
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
