Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - De stora individualisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
ligt närmare Gauguin — Willumsen tävlade med honom, några av hans
jämnåriga besökte för kortare eller längre tid hans ateljé som elever.
Också relationerna till England var åtminstone i Danmark starkare i det
yngre lägret än i det äldre: »Gennem illustrerede engelske
Kunsttid-skrifter, navnlig ’The Studio’ (utgiven från och med 1893), som først
var at se i Kunstindustrimuseets Bibliothek, Akademiets Bibliothek og
Kunstforeningen, kom der her til Danmark i Begyndeisen af 90-erne for
første Gang mange, og gode Gengivelser af engelsk Malerkunst og
engelsk Kunsthaandværk. Hvad der her saas af helt samtidig engelsk
Kunst var ikke det, der mest tiltrak sig vor Opmærksomhed, derimod
virkede Billeder af de engelske saakaldte ’Præ-Rafaeliter’ paa de af
os Unge, der kendte og elskede gammel italiensk Kunst», vittnar Agnes
Slott-Møller. Men ännu intimare var kontakten med Tyskland. Ett
tidigt intresse för Fritz von Uhde är påvisbart inte blott hos äldre
konstnärer utan också hos Fritz Syberg i »Et Dødsfald», hos Harald
Slott-Møller i »Fattigfolk» och, som nämnts, hos Willumsen i »Kungasønnens
Bryllup». Böcklinsvärmeriet förtätas hos Prins Eugen. Edvard Munch och
Gallén-Kallela spelaren aktiv roll vid den tyska nyidealismens utformning.
Källsprången är alltså desamma som för de äldre konstnärerna, men
de utnyttjas ivrigare och tillämpningen blir också generellt sett djärvare.
Flera av de konstnärer, det är fråga om, hade varit med om 80-talet,
men de hade inte varit med om att kämpa för det, och de kunde inte
känna sig bundna av det i lika hög grad som de äldre. Mottot »stiliserad
natur» räcker inte längre. Willumsens »Frugtbarhed» och Munchs
»Døden i sykeværelset» tvekar man inte ett ögonblick att karakterisera
som helt gestaltade inifrån, inför Wilhelmsons konst vågar man säga,
att formupplevelsen är det primära hur försynt han än stämmer samman
den med det sedda. »Har du ej märkt huru obehagligt det verkar att
komma in i ett rum der det hänger verkliga menniskor på väggarna?. . .
Jag försöker hålla gränsen skarp kring konst, ej låta den gå öfver i
verklighet som i ett gammalt panorama», skriver Helene Schjerfbeck.
Varken för de ledande i skaran eller för de övriga var emellertid
formintresset sig själv nog. Det behov att tolka livets stora problem,
maskerade i nationellt mytologisk kostym eller inte, som drev Richard
Bergh och hans kamrater till stilisering, var utgångspunkten också för
deras något yngre samtida. Det är detta, som är sekelskifte hos dem,
och det är detta, som knyter samman dem med de närmaste
föregångarna. Och dock tycker man sig mången gång även ur denna
synpunkt kunna skönja skillnader. Efter att ha lyssnat till Richard Berghs
förhoppningar om »en ny målerisk diktkonst» som komplement till
»verklighetsmåleriet» har vi kommit in i kretsar, där den egna
upplevelsen är allt. »Fotografiapparatet», skriver Munch, »kan ikke
kon-kurrere med måleriet så lenge det ikke kan brukes i himmel og helvete.»
496
Carl Wilhelmson, Trött, 1898,
Nationalmuseum, Stockholm. Till
höger en detalj i färg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
