Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Nordiska nabigrupper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
Den unge Werner von Hausen,
som jämte Väinö Blomstedt stod
modell för Sager Nelsons
»Fiolspelare», följde 1894 Emile
Bernard och Ivan Agueli till Egypten.
Egyptisk flicka, 1894, privat ägo.
Den fransk-italienska
symbolismen i Väinö Blomstedts måleri är
i Ateneum i Helsingfors företrädd
av profilporträttet »Francesca»
från 1897.
yngre och har mottagit manifestationer af de förnämsta konstnärer och
författare deribland just Levertin och Heidenstam.»
Tillsammans med poeten Grolleau var det de finska konstnärerna
Väinö Blomstedt och Werner von Hausen, som stod modell för Sager
Nelsons största målning under paristiden, »Fiolspclaren». Den mest
betydande i den grupp av finska nabier, som på detta effektfulla sätt
införes i den nordiska samfälligheten, var Magnus Enckell (1870—1925),
som kommit till Paris redan 1891 och under åren 1892—93 utförde en
rad gosstudier, vilka hör till det artistiskt mest fullgångna och mest
besjälade i den nordiska 90-talskonsten. Det har mycket diskuterats,
hur han kommit fram till denna intensiva figurkonst. Det synes mig
emellertid påtagligt, att vi även här i själva ämnesvalet har att göra med
en återglans av Pont Avenskolan och dess figurkonst. Härifrån griper
Enckell liksom Sager Nelson tillbaka till den italienska renässansen,
särskilt Leonardo, vars teckningsförmåga Enckell beundrade i lika hög grad
som Sager Nelson hans ljusdunkel. Stilistiskt knyter Enckell däremot i
högre grad än Sager Nelson an till 60-talssyntetismen, och det är då
intressant att konstatera, att även hans måleri är särskilt besläktat med Manets.
»Olympia», som han särskilt beundrade, utgör säkerligen den yttersta
förutsättningen för hans knappa, energiskt spända linjeföring och hans
behärskade men intensiva färghållning. Emellertid tillkommer hos
Enckell liksom hos Sager Nelson något som varken Manet eller Degas,
vars namn även införts i diskussionen, ägde, nämligen den psykologiska
inlevelsen, starkast i »Uppvaknandet» av 1893 men fullt tydlig också i
pojkstudierna från 1892. Snart trädde Enckell emellertid i närmare
kontakt också med den egentliga symbolismen. Under sina två italienska
resor, 1894 och 1895, satte han mytologiska attribut i händerna på sina
gossegestalter och placerade dem i symboliska fantasilandskap. En viss
roll spelade måhända här kontakten med de två vännerna Väinö
Blomstedt (1871—1947) och Werner von Hausen (f. 1870), som vid sin
ankomst till Paris helt gav sig symbolismen i våld. Blomstedt, vilken liksom
Halonen en tid blev elev till Gauguin, lärde känna Sar Peladan och
beundrade Sager Nelson, utförde under denna tid starkt stiliserade
kyrkogårdsbilder, summariska landskap från Meudon och enstaka
porträtt; ännu »Francesca» från 1897 visar hans stil, låt vara nu i
en italienskt åtstramad variant. Hans vän Werner von Hausen, som
spelade en viktig förmedlarroll under Aguelis fängelsetid 1894 och även
var mycket tillsammans med Sager Nelson, gjorde under sin första
paristid ännu blott studier. Våren 1894 följde han Emile Bernard och Agueli
till Egypten; i hans hem utanför Helsingfors kan man ännu återuppleva
stämningarna från denna resa; på väggen hänger ett egyptiskt
flodlandskap med figurer av Bernard, och själv letar von Hausen fram ett
egyptiskt flickporträtt av den kända, stiliserade arten. Ännu tydligare
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
