- Project Runeberg -  Tidens konsthistoria : bildkonsten genom århundradena / III. Bildkonsten i Norden från äldsta tider till våra dagar /
504

(1948-1950) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Nordiska nabigrupper

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nils Gösta Sandblad

träder emellertid tidsdragen fram hos en fjärde finsk konstnär ur samma
kamratkrets, Beda Stjernschantz (1867—1910), som 1895 utförde sin
stora »Överallt en röst oss bjuder», vars stiliserade kastanjeblad man
tycker sig känna igen från Ludvig Finds ett par år äldre
konstnärs-porträtt. Emellertid var det främst hos Enckell, som denna symbolism
bar vidare. Den ligger bakom hans senare väldiga figurkompositioner,
»Guldåldern» (1904) i Helsingfors universitetsbibliotek och
»Uppståndelsen» i Tammerfors Johanneskyrka (1907) och den går som en
underström genom även hans senare måleri. Bland hans samtida utvecklades
egentligen blott Ellen Thesleff (f. 1869) med liknande konsekvens. Såväl
hennes senare träsnittskonst som hennes måleri med rytmiskt musikaliska
färgharmonier har till utgångspunkt ett arkaiserande och symbolmättat
90-talsmåleri med nära anknytning till kamraternas (bild sid. 508).

Slutligen hörde även norrmannen Thorvald Erichsen (1868—1939)
till dem som tidigt kom i kontakt med det europeiska 90-talet. 1891 var
han i Köpenhamn som elev till Kristian Zahrtmann och upplevde där
Den frie Udstillings debut: Skovgaard, Willumsen och Hammershøi.
Året därpå, 1892, var han på danskt maner i Italien. 1893 följde så den
första parisresan men också en längre eller kortare vistelse i Köpenhamn,
där han såg van Gogh och Gauguin men säkerligen dessutom tangerade
kretsen kring »Taarnet» — några år senare satt han ju modell för Ludvig
Find. Alf Rolfsen har tack vare sin vänskap med Thorvald Erichsen
kunnat meddela, vad som under dessa år särskilt fäste sig i den unge
norrmannens minne: det var naturligtvis den italienska renässansen, det
var vidare Gauguin och van Gogh, dessutom var det den konstnär,
som även Sager Nelson och Enckell i så hög grad beundrat, den unge
Manet. Med dessa intryck bakom sig inträffade konstnären sommaren
1894 i en norsk kamratkrets i Våge, där han »forvirret kamraterne med
sin verdensmannsmessige nonchalanse, sin fornemme mangel på flid og
sine store fotografier av Manet». Här utförde han dubbelporträttet av
vännerna Oluf Wold-Torne och Alfred Hauge, som utgör hans viktigaste
inlägg i det tidiga 90-talets konstnärliga debatt. De två gestalterna,
karakteriserade som varandras motsatser, är ungrenässansmässigt insatta
mot en gobelängaktig landskapsfond. Teckningen är pregnant, färgskalan
mörk, och liksom i Ludvig Finds två år tidigare kamratporträtt saknas
icke den drömmande ynglingens gest mot sitt bröst.

Om det alltså huvudsakligen var i den parisiska atmosfären som också
det tidiga 90-talets allra yngsta nordiska symbolister fick sin konst att slå
ut i egenartade blommor, spelade dock tidens andra konstcentrum,
Berlin, en roll även för dem. Det anses påtagligt, att Magnus Enckell kommit
under böcklinskt inflytande så snart han lämnat Paris för Italien, och
säkerligen svärmade också de andra för den store schweizaren. De vita och
de svarta svanarna, dem som Snoilsky skrev om redan i »Nya dikter»

Under åren 1892 och 1893 utförde
Magnus Enckell i Paris en rad
pojkstudier, präglade av
psykologisk inlevelse och målade i
dämpade färger och med fasta, spända
konturlinjer. Den nordiska
nyidealismen har här en
utgångspunkt, lika viktig som Skovgaards
och Gallén-Kallelas måleri. —
Pojkstudie 1892, privat ägo,
Helsingfors.

Alf Rolfsen har berättat, hur
Thorvald Erichsen 1894 återvände
till Norge, där han i någon mån
kom att spela en Aguelis eller
Ballins roll. 1 dubbelporträttet av
Oluf Wold-Torne och Alfred
Hauge, Nasjonalgalleriet, Oslo,
sammansmälter han sina
upplevelser av fransk och dansk symbolism.

5°4

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 9 20:25:54 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidkonst/3/0538.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free