Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Den bortglömda generationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
Helsingfors och Åbo eller i de fria studieskolorna, vilka sprungit fram ur
opponentrörelsen — främst Kristian Zahrtmanns i Köpenhamn, Harriet
Backers i Oslo och i Sverige dels Konstnärsförbundets skola, som dock
endast var verksam periodvis, dels Valand, som fick ökad betydelse sedan
Carl Wilhelmson 1897 övertagit undervisningen. I Norge har Leif Østby,
som dock i sammanhanget försummat att markera Munchs ställning,
registrerat de ungas framträdande: »Karakteristisk er det at 1890 ikke
egentlig betegner nogen generasjonsveksel; først henimod 1895 begynner
den unge generasjon i større utstrekning å prege tidens kunst, samtidigt
som de ældre trekker sig mere tilbake.» Även i Danmark och Finland
har de yngre konstnärerna tillfullo observerats — i det senare landet
finner man dem på museiväggarna, i det förra åtminstone i de ypperliga
konstnärslexikonen. Men i Sverige kom Konstnärsförbundets män i sin
maktfullkomlighet icke blott att bromsa upp de unga. De har också
sedermera dragit till sig forskningens intresse i så hög grad, att det ännu
för några år sedan var fullt berättigat att som »en bortglömd generation»
betrakta hela skaran av deras direkta och indirekta adepter ända fram
till Matisseeleverna, som var födda långt in på 80-talet (den äldste,
Birger Simonsson, 1883, Sigrid Hjertén 1885, Leander Engström 1886,
Einar Jolin så sent som 1890). Andreas Lindblom har observerat, hur en
efter en återupptäckts och i »Sveriges konsthistoria» givit en förklaring,
som han formulerat i anslutning till sin huvudaspekt på sekelskiftet,
enligt vilken den nationella realismen är tidens främsta signum: »Under
realismens tid gäller att förmåga till naturillusion i förening med
färgsinne — helst också en gnutta poetisk lyftning — lätt skapade konstnärer.
Mängden av dessa gör att en viss procent måste bli glömd. Däri ligger
orsaken till att det är så lätt att från denna period gräva fram glömda
’genier’: de förträffliga målarinnorna Gerda Wallander, Eva Bagge och
Esther Kjerner är exempel härpå.» Karakteristiken stämmer väl in på
åtskilliga av »den bortglömda generationen» men inte på alla. Den
besvarar inte helt frågan hur ungdomarna från 90-talets mitt, uppvuxna i
ett franskt vacuum och under det starka trycket från segerrika äldre
kamrater, fann sina uttrycksformer som konstnärer.
Hur komplicerad situationen tedde sig för de flesta finner vi dels av det
porträtt- och genremåleri, som under 90-talets senare del fick sitt
centrum i Köpenhamn, dels av det landskapsmålen, vars naturliga högborg
blev Konstnärsförbundets skola i Stockholm.
Målarna med dansk anknytning strävade i regel att utveckla
Ham-mershøis färgfattiga stämningsmåleri och den strama Findska symbolismen,
parallellt med att de studerade tidigt renässansmåleri i museerna. Vi
finner exempel härpå hos en rad danskar som Tycho Jessen (1870—■
1921), Sigurd Wandel (f. 1875) och Herman Vedel (1875—1948) och
hos flera danskskolade norrmän som den tidigare nämnde Thorvald
510
Bland de svenska, norska och
danska eleverna till Jahrtmann sökte
man fördanska sekelskiftets
porträttstil i anknytning till
Eckers-bergs och Købkes måleri.
Norrmannen Kristofer
Sinding-Lar-sens porträtt av systern från i8g8 i
Nasjonalgalleriet i Oslo är ett
karakteristiskt exempel härpå.
Hugo Simbergs Axel, 18g?, kan
sägas utgöra en något yngre
motsvarighet till Magnus Enckells
»Notbindare». Det unga
italieni-serande go-talsmåleriet har även
här tillämpats i en nationell miljö
och tvingats att tolka sträv och
sluten finsk vardag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
