Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Den bortglömda generationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
Torstein Torsteinson, Porträtt av
målaren A. C. Svar stad, 1899,
Nasjonalgalleriet, Oslo.
Gad Clément, Porträtt av fru
Brandstrup, 1898, privat ägo.—
Medan Ellen Thesleff stilistiskt
anknyter till Magnus Enckell, är
de tre övriga, svensken,
norrmannen och dansken, elever till
Kristian Zahrtmann och har relationer
till kretsen kring Jan Verkade och
»Taarnet».
spår också i nordisk konst och blev under 90-talets lopp allt mera
medvetet utformad även som konstnärligt stilprogram.
Även om Frankrike kopplats av förlorade man emellertid inte helt
kontakten med Europa. »Jag hör att alla de unga kamraterna samlats till
vintern i Florens, måtte det bli till fromma för vår unga konst», skrev
Axel Gallén-Kallela den 6 februari 1897. Tendensen att låta den gamla
italienska konsten ersätta den unga franska som inspirationskälla
utvecklade sig parallellt med att de nationella stildragen började sökas.
Danmarks nästan obrutna kontakt med den klassiska konsten blev
allmännordisk.
Vid sidan härom konstaterar man ett fortsatt intresse framför allt för
Tyskland men även för England. Fritz von Uhdes uppgift var väl
slutförd, men tidens beundran för Böcklin steg oavbrutet, den tyska
nyidealismens figurmåleri erhöll allt större utrymme i resebrev, artiklar,
konsthistoriska översiktsarbeten och litterära alster och därjämte
uppmärksammades under seklets sista år alltmer de nya Worpswede- och
Dachau-skolorna, vilka odlade en till sitt ursprung fransk men starkt omgestaltad
dekorativ och stämningsbetonad impressionism. Även prerafaelismen
intresserade alltjämt; Oscar Levertin, som ägnat hänförda artiklar åt
Böcklin, Klinger och Stuck, skildrade 1898 med samma glöd Burne-Jones
konst — »aldrig har i modern tid medeltidslegenden i färg berättats
djupare och andäktigare, aldrig nådens poesi tolkats sublimare, och den
o-ändlighet, som ligger i ordet förlåtelse, framställts så enkelt och så stort»,
och efterhand börjar även den yngre engelske tecknaren Beardsleys namn
skymta. Till detta kommer två mera allmänna tidsdrag, dels
jugendorna-mentiken, vars förstadier vi mött på olika sätt hos Munch, Carl Larsson
och Gallén-Kallela, dels den mörknande färgskalan, som delvis kan
härledas ur ett förstärkt direkt och indirekt whistlerinflytande, delvis ur den
ökade rembrandtbeundran, för vilken Richard Berghs uppsats om
Rem-brandts färger i »Ord och Bild», skriven i omedelbar anslutning till en
stor rembrandtutställning i Amsterdam 1898, är ett markant uttryck.
För de äldre konstnärer, vilka upplevt Frankrike under 90-talets förra
hälft, var denna andhämtningspaus nödvändig och denna nyorientering
naturlig. Men bredvid dem började dels en rad jämnåriga till Find,
Agu-eli, Enckell och Erichsen, vilka icke före 90-talets mitt hunnit nå fram till
personliga uttrycksformer, dels »en fjärde åldersgrupp», en skara
konstnärer med födelseår omkring 1875, göra sig gällande —ja, i Sverige, där
Konstnärsförbundets hegemoni ledde till en än starkare och långvarigare
isolering från Frankrikes aktuella konst än i de övriga nordiska länderna,
sällade sig till dem snart även en rad företrädare för en »femte
åldersgrupp», ynglingar med födelseår så sent som omkring 1880. Vi finner
vid 90-talets mitt och åren därefter dessa ungdomar antingen vid
konstakademierna i Köpenhamn och Stockholm och vid teckningsskolorna i
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
