Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Den bortglömda generationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
En vit småländsk
herrgårdsbyggnad, parkens jättelika svarta träd,
björkdungarna i skymningen och
slutligen de sanka markerna runt
omkring utgjorde Ester Almqvists
motivområde under åren kring
sekelskiftet. I likhet med så många
av sina kamrater slog hon sig ned
i en svensk provins och blev dess
skildrare. I hennes konst härskade
stilla ro. Först 1913 kom det
omslag i expressionistisk riktning,
som blev bestämmande för hennes
senare konst.—Tö och sanka
marker, gouache 1900, Lunds
universitets konstmuseum.
grafiska landskapskonst. Man bör också minnas, vilken roll alla de små
Carl Larssonska hem, som nu uppstod i bygderna, kom att spela för det
svenska konstlivets breddning.
Gudmund Hentze, som tillhörde kretsen kring »Taarnet», har berättat,
att den svenske konstnären August Johnsson (1875—1900) under sin
Kö-penhamnstid vid 90-talets början ibland brukade fabla om hur han skulle
ta sig ned till München, där han tack vare sin välgymnastiserade kropp
skulle vinna anställning som modell hos Franz von Stuck. Väl i
mästarens ateljé skulle han som av en händelse kasta ned några teckningar på
ett papper och därmed »lade sig opdage som den genialt begavedt Mand
fra Ingensteds.» Berättelsen för in i en tredje av de ämneskretsar, som
favoriserades av de unga från 90-talets andra hälft, den stora,
idealiserande figurkonsten, i släkt med den italienska renässansens. Indirekt står
intresset för Gauguins figurvärld bakom också denna sida av sekelskiftets
konst, och de unga hade dessutom nordiska förebilder att gripa tillbaka
på — Skovgaard i Danmark och Gallén-Kallela i Finland; dessutom
erinrar vi oss Albert Engströms »Azalea». Den direkta frigörande impulsen
kom emellertid, här ännu tydligare än när det gäller porträtt- och
land-skapsmåleriet, från Tyskland. »Men vi få ej längre dröja i detta qvalm,
utan draga mot München, der friskare fläktar möta såväl i utställningen
i Glaspalatset som i seccesionisternas ypperliga utställning, som trots sin
rikhaltighet lämnar föga medelmåttigt», yttrade Ludvig Looström i den
svenska konstakademiens årsredogörelse av 1896 efter att ha berört de
franska konstförhållandena, och det vore lätt att med exempel ur
rese-brev och intervjuer visa, i huru hög grad eleverna tog hans ord ad notam.
Flertalet av sekelskiftets unga
svenska landskapsmålare var
elever vid Konstnärsförbundets skola
i Stockholm och svärmade för
Sager Nelson och Agueli. Fritz
Lindström hörde till kretsen kring
dessa båda målare. Under
90-talets senare del målade han i Paris
ett känt porträtt av Agueli.
Kristushuvudet från 1894, som mera
för Sager Nelsons konst i
tankarna, är hållet i blekt gröngula och
nästan svarta toner. I bakgrunden
flammar det till av rött och blått.
I penselföringen finns en ansats till
kubisering, särskilt tydlig i
ansikts-modelleringen.
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
