Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Det nya århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
tankar: »Gosse som planterar», »Den drunknande», »Siv». Han
genomgick sedermera en tillsynes fullständig förvandling i kontakt med den
franska impressionismen, Cézannes konst och kubismen. Men
teckningarna visar, att hans fantasi fortsatte att syssla med de gamla figurmotiven
i så hög grad, att det är frestande att betrakta hans dröm om en ideal
figurvärld som själva drivkraften bakom den formala förnyelsen. Hans
konst nådde i varje fall fullhet först när han i de sista bibliska
kompositionerna med hjälp av de nya formala erövringarna förmådde ge sin
ungdoms figurala fantasier en ny intensifierad gestaltning.
Likväl finns det konstnärer, hos vilka sambandet mellan sekelskiftet
och vår egen tid visar sig ännu tydligare.
Efter en lång paus återknöt Ivan Agueli 1911 genom Carl Wilhelmson
till måleriet, och det skedde utan några markanta stilförskjutningar för
hans del. Det är möjligt, att hans konst för närvarande, under intrycket
av hans märkliga livsöde och avancerade teorier, en aning överskattas.
Hans konstnärliga ställning i tiden beröres dock ej härav. Han behövde
inte återuppleva impressionismen, inte passera nyidealismen, inte lära
känna Cézannes konst. Det stilleben med frukter, som den unge Gösta
Sandels målade 1908 under påverkan från Cézanne, är traditionellt i
uppläggning och utförande jämfört med det Agueli utförde hos Bernard
nära tjugo år tidigare.
Men även Willumsen och Munch fortsatte att spela sina ledande roller
utan några tvära brott i deras egen utveckling. Willumsens stora serie
från 1935—38, »Tizian døende», »Sten-Statuen» och »Himmelsgaaden»,
är måhända främst ett personligt dokument om självförhävelse och
självutlämnande. I »Efter Stormen» och »Børn paa Stranden», båda i
konceptionen påminnande om Munch, i »Aftensuppen» med sin extatiskt
uppdrivna färgskala, och i de alpvisioner, där konstnären låter sina nattliga
mardrömmar taga ornamental form i samma klyftor, som en gång bildat
bakgrunden för hans nietzscheanskt segervissa »Alpbestigerska», har
tyngdpunkten i högre grad flyttats från det innehållsliga mot det formala
utan att den personliga lidelsen för den skull mindre tydligt kommit till
uttryck. För ett målartemperament som Munchs var det lättare att, när
han pressat de litterära symbolerna så långt det över huvud var möjligt,
låta dem sjunka tillbaka och på sin höjd leva kvar som ett innehållslöst
kompositionsskelett — det skedde under rekonvalescenstiden i
Köpenhamn 1908—09 med den underfundiga litografiserien »Alfa och Omega».
Under en hård yttre kamp genomförde han så mannaålderns storverk,
väggmålningarna i universitetsaulan i Oslo, där den stora, fasta, lugna
formen så fullständigt har herraväldet i rummet och så fullständigt
harmonierar med det naturligt berättade innehållet. Men om den enkla
verkligheten omkring honom, solen, snön och de arbetande människorna,
sedan räckte som motiv, stegrades i stället uttrycksfullheten i penseldraget
Niels Larsen Stevns, Kristus och
en av de tio spetälska, fresk i
Helligaandshuset i Slagelse, 1938.
Edvard Munch, Mellom klocken
og sengen, 1940, Oslo Kommunes
Kunstsamlinger.
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
