Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Senimpressionismen (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår egen tids konst
Thorvald Erichsen {1868-1939),
Landskap från Telemarken, 1900.
Trots Munchs insats under
90-talet är det Thorvald Erichsens
stora landskap från 1900 som
står som portalbild till Norges
moderna konst. Där överger
Thorvald Erichsen skymningskonsten
och symbolismen, han tar avstånd
från realism och naturalism. »Nei,
jeg kopierer ikke naturen. Den
kunst ligger meg fjern, det ville
ikke vtre det naturlige uttryck
for meg. Jeg abstraherer alt
annet, og forsøker så fullkomment
som mulig å gjengi det fargebilde
naturen fester hos meg. Om det
er slik som naturen ’ser ut’ eller
ikke, det er meg likegyldig.»
Harald Giersing {1881—1927),
Porträtt. Giersing hade hört till
elevkretsen kring fahrtmann men
reste 1906 till Paris. Det var
neoimpressionismen, som gjorde
starkast intryck på honom, men
man kan också ana ett beroende
av Bonnard.
detta inflytande. Några av norrmännen bl.a. Karsten, Kavli och
On-sager slog sig 1908 samman i en grupp, »De seks». De accepterade inte
de doktrinära impressionistiska principerna. De studerade inte ljusets
effekter målmedvetet. De intresserade sig inte heller för logiskt förklarade
former. De arbetade mera spontant, mera impulsivt, och några av dem
stod i ett mycket fritt förhållande till naturen. De bara antydde; ibland
blev deras antydningar så vaga att betraktaren har svårt att urskilja
motivet.
Danskarna hade under 90-talet inte hållit kontakten lika levande med
Paris. Zahrtmann dirigerade sina elever till Italien. Då ungdomarna vid
det nya seklets början sökte befria sig från den rikt florerande litterära
idealismen och från det borgerliga gråmåleriets monotoni, såg de
visserligen i Willumsen ett efterfölj ans värt exempel, men de upptäckte snart,
att hans måleri inte hade de koloristiska egenskaper de eftersträvade. De
fann i stället sina konstnärliga drömmar förverkligade i de unga
norrmännens måleri. Norsk konst utställdes flitigt i Danmark och danskarna
avundades norrmännen deras kosmopolitiska inriktning. De insåg att
norrmännens väg var deras, om de skulle orka med att bryta sig loss.
Så trotsade de läraren och for till Paris. Giersing skrev: »Paris er
be-døvende, og den første Uge er man som bedøvet. Det er som Benene
bliver slaaet bort under en, har man været vant til at inddele i hvidt og
sort, saa ser man her gult og grønt og blaat, alt er anderledes, alt
paa-tvinger sig en med den samme Styrke, man har mistet sit op og ned, sig
selv.»
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
