Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Romantiker (L. E. Å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår egen tids konst
Henrik Sörensen (f. 1882), Adam
och Eva, 1914. Rasmus Meyers
samling, Bergen. Även om
skildringen av landskapet och djuren
har mycket gemensamt med den
rytmiskt förenklade dekorativa
stilen hos de övriga nordiska
Matisse-adepterna, är den
högstämt lyriska grundtonen i
målningen av helt annat slag. Det
är en betecknande upptakt till ett
måleri som skall få sin grundton
av mänskliga känslor och
stämningar.
Henrik Sörensen,
Människofåg-larna, 1915. Under intryck av
kriget målade Sörensen patetiskt
romantiska skildringar av
människans förhållande till yttervärlden.
Det kunde vara sörjande kvinnor
vid ett upprört hav med förlista
skepp eller människor ängsligt
tryckta mot varandra ute i den
hotfulla naturen.
någon egentligt social känsla i sin konst. Men denna fantasivärld kan
knappast kallas romantisk, den är alltför starkt utformad av den
bildska-pande medvetenheten i ornamental stilisering. Intellektet var
dominerande.
I den samtida europeiska konsten kan man knappast tala om någon
romantik under 1 o-talet. Den svårskiljbara rågången gick mellan formens
expressionister (fauvister, matissare och kubister) och de själsliga
expres-sionisterna (tyskarna, Rouault m.fl.), men bland alla
övergångsfenomenen finns ingenting som direkt motsvarar den svärmiskt-lyriska konst
som så många nordiska konstnärer vid samma tid ägnade sig åt. Denna
romantik är direkt förbunden med motivet och uppfattningen därav:
nordiskt vemod hos Henrik Sörensen och Gösta Sandels,
dramatiskt-patetiskt figurmåleri hos danskarna Oluf Hartmann, J. A. Jerichau och
Edvard Weie och något senare också hos Karl Isakson. Därtill utnyttjades
färgens romantiska och stämningsväckande kraft av Carl Kylberg och
Oluf Høst liksom av Isakson. Alla dessa företeelser ligger den själsligt
betonade expressionismen mycket nära, så nära att det är omöjligt att dra
någon direkt gräns mellan de båda besläktade riktningarna. Den tyska
expressionismen hade emellertid ingen större betydelse för dessa
konstnärer. Däremot hade de formellt tagit starka intryck av Matisse, av
Cézanne och av de franska konstnärer som sökte motivets dekorativa
ut-tryckskraft. Edvard Munchs betydelse hade också varit stor för en del av
dem. De bildade emellertid ingen riktning, ingen skola, utan förblev
individualister med många gemensamma drag, men också sådana särdrag
som måste placera dem i olika läger.
36
561
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
