Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Efterkrigstiden (B. L.) - 1920-talets traditionalism (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
ligaste företeelser. Att ett litet land har möjligheter, både ekonomiska och
konstnärliga, till sådana manifestationer, väcker ständigt imponerad
förundran. Många omständigheter samverkar naturligtvis. Efterkrigstiden
var en ekonomisk glanstid för Norden. Norge var ung som självständig
stat och kände behov av nationell och kulturell självhävdelse. Tidsandan
med dess krav på återgång till den synliga verkligheten var gynnsam för
ett monumentalmåleri, som måste bäras upp av en lättfattlig symbolik
med mänsklig anknytning. De föregående generationerna hade skapat en
good will för konstnärerna, vilka betraktades som nationens gallionsbilder.
I Danmark var det som vanligt de privata donatorerna, främst Ny
Carlsbergfonden som stod för utsmyckningen av de offentliga platserna
med modern skulptur. Så småningom lämnades också från fonden anslag
för monumentalmåleri, men det danska monumentalmåleriet kom
knappast igång före 1930.
Finland delade inte det övriga Nordens lyckliga situation, det upplevde
inbördeskrig och svåra kriser i begynnelsen av sin självständiga tid.
Konstlivet hade inte samma vitala karaktär där som i de andra länderna.
Henrik Sörensen (f. 1882), Pär
Lagerkvist, 1920—21. Privatägo.
1920-talets traditionalism
1921 målade Vilhelm Lundström en affisch som föreställde en målare
vid skiljevägen, tveksamt väljande mellan kubismens uppstaplade
symboler och en ung vacker flicka. I Paris hade valet redan avgjorts: sedan
Arvid Fougstedt {1888—1949),
David i Ingres ateljé. Målad 1918.
Privat ägo. Den nya klassicismen
får sin introduktionsbild i svensk
konst i Fougstedts »David i
Ingres’ ateljé». Fougstedt hade
legat i Paris 1907—17 och hade
redan då fått upp ögonen för
Ingres storhet. Matisse betraktade
han som slutet på impressionismen
snarare än som början av en ny
epok. Han studerade de gamla
renässansmästarna, kopierade
Ra-fael och Holbein och försökte
också kopiera Ingres minutiösa
teckningar, men påstår att det
misslyckades totalt. Han befann
sig i Frankrike större delen av
1910-talet, for hem först 1917,
då förhållandena blev olidliga.
Han skulle bli den ståndaktigaste
representanten för 20-talets
stojf-illusoriska nyklassicism.
576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
