Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Efterkrigstiden (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår egen tids konst
Einar Forseth (f. 1892),
Mälar-drottningen, detalj av mosaik i
Stockholms Stadshus. Bland de
konstverk i Stadshuset som visar
större självständighet och djärvhet,
är väl Forseths mosaiker i
Gyllene salen de mest
uppmärksammade och för 20-talets publik
mest chockerande i sin bysantinskt
inspirerande expressionism.
De reste till Italien vars gynnsamma valutaförhållanden bidrog till
tillströmningen och de studerade Giotto och renässanskonsten. De
ståndaktiga expressionisterna for till Spanien, till El Grecos stad Toledo.
De skandinaviska konjunkturerna var sällsynt gynnsamma.
Konstintresset var ovanligt levande, kanske också beroende på att konsten var
så pass lättförståelig just nu. De officiella myndigheterna visade ett
engagemang i konstfrågor som man knappast varit van vid tidigare. De
stora monumentala uppgifterna var många, både i Sverige och i
Norge. I Stockholm hade Stadshusbygget kunnat bli brännpunkten för
hela landets konstliv. Men Ragnar Östberg, Stadshusets arkitekt, undvek
avsiktligt att fästa de mest betydande begåvningarna bland de unga vid
utsmyckningen av sitt verk. Stadshuset blev därför aldrig utgångspunkten
för en ny levande tradition, det blev istället monumentet över en länge
sedan död, nationalromantiken. Däremot stegrades det kommunala
intresset i hela landet för skulptural utsmyckning av offentliga platser. Varje
stad längtade efter att se en konstnärlig brunn på sitt torg. Milles blev den
förnämste avnämaren av monumentalbrunnar.
I Norge var det freskomåleriet som blev hela folkets stolthet, omhuldat
av offentliga och privata institutioner. Där vågade man ta de unga
oprövade begåvningarna i sin tjänst. Och därför kunde också en ny
levande tradition springa fram, en tradition som sammansmälte
väsentliga drag i modernismen med erfarenheterna från den gamla italienska
konsten.
Det norska monumentalmåleriet hör till den moderna konstens märk-
Axel Revold (f 1887), Fresk
i Bergens Börs 1920—24. Revold
är banbrytaren för ett intellektuellt
genomtänkt freskomåleri: »Det
har vært sagt som en bebreidelse
mot denne form for maleri at den
er for reflektiv, for utspekulert, i
forhold til den tidligere
gene-rasjons impulsive
temperaments-maleri; men heri ligger nettop
dens fremtid, at den som et
direkte brukbart middel i
arkitekturens tjeneste har sin fast
gjennemførte idé i hvert enkelt
tilfelle.» Konstnären ansåg salen
vara för stor för att han på ett
illusoriskt sätt skulle vilja bryta
igenom väggarna med bilderna
och sålunda skenbart vidga
rummet. Matisse och kubismen var
honom till hjälp i denna strävan.
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
