Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - 1920-talets traditionalism (B. L.) - 1920-talets skulptur (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår egen tids konst
egenart, som starkt kontrasterar mot den formella elegansen och den klara
harmonien i det svenska måleriet och den storliniga ståtligheten hos de
norska konstnärerna. I stället strävar det finländska måleriet mot ett
manligt allvar, en innerlig själslig fördjupning och en kärnfull bredd i
skildringen, som förefaller oss vara det sannaste och mest uppriktiga
konstnärliga uttrycket för alla de intryck, känslor och tankar, vilka givit det
finländska folket dess säregna prägel. En yttersta utpost mot barbariet,
som Finland länge varit, kan icke skapa en elegant och lekande konst —
där vinner endast det kärva, beslutsamma allvaret ett djupt gehör i folkets
hjärtan.»
1920-talets skulptur
Medan klassicism och ny saklighet i måleriet måste betraktas som
återuppbyggnadsårens reaktion mot verklig oeh förment upplösning, kan
man knappast förklara realismen och anknytningen till traditionen inom
skulpturen ur samma förutsättningar, helt enkelt därför att vi inte för
skulpturens räkning kan begränsa de tendenserna inom en lika snäv
tidsram. Visserligen kunde man konstatera mellan 1920 och 25 också i
skulpturen en nyklassicism, som var ett uttryck för just den tiden, men det var
en urvattnad pastischstil, som aldrig lyckades göra sig självständig utan
förblev beroende av arkitekturen som dess slaviskt underordnade dekoration.
Men den levande realismen existerade oberoende av den tillfälliga
publiksmaken, även om den tack vare de allmänna tendenserna just då
föreföll särskilt modern. En anknytning till klassiska traditioner och till
renässansen hade man ju kunnat skönja redan före världskriget. Den moderna
skulpturen sökte inte i samma grad som måleriet göra sig urarva. Den
starka bundenheten vid själva det tunga och svårlärda hantverket gjorde
kontakten med traditionen naturligare.
De flesta unga skulptörerna studerade hos Bourdelle i Paris. De
beundrade enligt Bror Hjorth »hans arkitektoniska inställning, hans förenkling
av planen och brutala accentuerande av dessa och den rytmiska rörelsen
som avgör planens storlek och utseende, det mera måleriska sättet att
behandla ytan, allt för att åstadkomma största möjliga kraft och patos
åt sin skulptur».
Många reagerade emellertid mot Bourdelles oroliga sökande, mot hans
vacklan mellan olika stilideal från äldre tider. De sökte i stället klassisk
jämvikt eller omedelbar naturlig mänsklighet. Maillol och Despiau blev
deras ideal. Hos dem fann de unga också den stränga plastiska formen,
klar och sluten: där fanns också den levande ytan, fri från marmorns kyla.
En och annan följde samma utveckling som några av de bästa bland
20-talsrealismens målare. De hade börjat som kubister, strängt tuktats i
den hårda konstruktiva skolan. I deras konst finns det, hur mycket de än
583
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
