Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - 1920-talets skulptur (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Carl Frisendahl (1886—1948),
Leda och svanen. Bränd lera.
Frisendahl kom till Frankrike
1910 och har sedan förblivit
parisare. Han började sina studier
för Rodin och fortsatte dem hos
Bourdelle. Man märker den
traditionen i hans måleriskt
uppluckrade skulpturer, där den
uttrycksfullt splittrade silhuetten och den
starkt upplösta ytan särskilt
erinrar om Bourdelle. Frisendahl
fick inte många
monumentaluppdrag. Han tvingades därför att
inskränka sig till de små formaten
och det är också i sina
grupp-statyetter som han nått högst. Som
porträttskulptör erinrar han starkt
om Despiau, hans form är där
fastare än i fantasi- och
djurskulpturerna, men samtidigt
luckrar han lätt upp ytan så att den
blir porös och levande.
avlägsnat sig från de kubistiska idealen senare, en inre stadga som höjer
bilden över det tillfälligt alldagliga. Adam Fischer gick den vägen. Han
var kubist, övergav stilen, men han har alltid hållit känslan för de
abstrakta formvärdena levande. »Man kan lave Kubisme — hvad man vil;
men græsk Billedhuggerkunst er og bliver Skulpturens Hovedhjørnesten;
den er saa rig og menneskelig, men man aner ikke, hvor hvidt den
spæn-der, før man har været i Grækenland.» Där har Fischer gett
20-talsklas-sicismens program, som för hans del var livgivande men som blev så farligt
för de svagare artisterna.
En av de originellaste insatserna i 1920-talets nordiska skulptur har
onekligen Bror Hjorth stått för. Bourdelle frigjorde hans rent skulpturala
begåvning: »Jag tyckte jag började förstå vad han menade med kub och
arkitektur och plan och rytm och rörelse i skulpturen. Och en vacker dag
fick jag en uppenbarelse faktiskt. VOLYMEN kom stor och väldig till mig.
Människor, djur, föremål, allt fick djup, fick kropp. Rytmen — rörelsen hade
jag förut en aning om, nu fick jag även hela dess musikala betydelse för
erhållande av denna intensitet som Bourdelle saknade hos mig.»
Men Hjorth har inte blivit någon Bourdelleepigon. Han reagerar också
mot nyklassicisterna »vilka ingen riktig kärlek mäkta och vilkas sterila
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
