Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Andra världskrigets årtionde (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår egen tids konst
Yrjö Saarinen (f. 1898),
Risplockare. — Saarinen blev i jinsk
konst tongivande under
krigsåren. Hans brutala, färgstarka
konst utgjorde ett aktivistiskt
inslag i kulturlivet. Många unga
konstnärer tog efter hans
expressionism, vilket bidrog till att lösa
upp den formella disciplinen och
som dessutom var orsak till att
flera unga konstnärer efter kriget
sökte sig till en ytterst disciplinerad
konkretism.
Veikko Vionoja (f. 1908), De
sörjande, 1946. Krigsmotiv var
inte populära under krigsåren,
inte heller de självuppgivna
sorge-bilderna. Deras tid kom under
åren efter kriget, då många målare
försjönk i sitt eget svårmod. Ofta
blev resultatet diffusa melankoliska
färgkompositioner. Ibland byggdes
kompositionerna upp med asketisk
stramhet.
Norges främsta målare schavotterade. Konstnärerna drog sig tillbaka.
Det yttre konstlivet stagnerade helt, men konstnärerna sålde mycket
eftersom folk hade gott om pengar. Men publiken ville ha idyller, man ville
drömma sig bort från verkligheten. Även den kräsna publiken vände sig
delvis bort från de patetiskt tragiska expressionisterna. Knappast någon
konstnär har mottagits med sådan entusiasm som Erling Enger med sitt
humör och sin vitala, optimistiska kolorism, då han utställde 1941.
Det danska konstlivet stod friare gentemot ockupationsmakten än det
norska. Utställningslivet fortsatte, men också här kunde konstateras en
längtan efter konst som flydde det tragiska nuet. De radikala riktningarna
var inte förbjudna; abstrakt konst visades på utställningarna, men
dominerande var landskapsmåleriet. Recensenterna klagade till slut över alla
dessa människotomma landskap vilka som öppna fönster stirrade in i
rummet. Krigsmotiv i måleriet var inte populära. Däremot gjordes
grafiska blad med motiv från motståndsrörelsen, vilka spreds illegalt.
I Finland hade konstnärerna i allmänhet möjlighet att arbeta bara
under permission. Också där försvårades arbetet av materialbristen. I
allmänhet drömde de sig bort i mjuka sommaridyller. En del mera aktiva
målare intensifierade sin kolorit till brutalitet (Yrjö Saarinen). Andra
fördjupade sig i sin egen melankoli. Det hela flöt ut i en diffus
färgromantik, där konstruktionen trätt i bakgrunden. Men ytterst få sysselsatte sig
med krigsmotiv.
Då krigshandlingarna tagit en ände sökte de konstnärligt svältfödda
nordiska länderna omedelbart förnya kontakten med den internationella
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
