varas i Vatikanen. Den hittades i Rom 1606 och har uppkallats efter sin förste ägare, kardinal Aldobran-dini. Målningen, som återger förberedelserna till en bröllopshögtid, är utförd i relief stil och är en kopia av ett sengrekiskt verk, som ej finnes bevarat. Ale, svensk konung av Ynglinga-iitten. Omtalas i Beowulf och i Snorre Sturlassons Ynglingasaga och Edda. Alea jac’ta est, ”tärningen är kastad”, utrop, tillskrivet Csesar, då han övergick floden Rubicon för att bekriga Pompejus. Alekse’jev, M. V., 1S57—191S, rysk general, deltog i rysk-japanska kriget och var under världskriget ee-neralstabschef, sept. 1915—mars 1917. Alemann’er, ett germanskt folk, boende mellan Mainz och Donau, som på 200-talet från romarna erövrade ett område, ”Agri decuinates”, i nuv. sv. Tyskland och senare utbredde sig i nuv. Schweiz och Elsass. År 496 underkuvades de av Klodvig och tillhörde sedan det karolingiska riket. Av A. kommer franska allemand, tysk. d’Alembert [dalanBbä’r], J. le R., 1717—83, framstående fransk matematiker och författare. Utgav tillsammans med Diderot en encyklopedi. Alep’po, arabiska Haleb, handelsstad i n. Syrien. Omkr. 150,000 inv. övervägande araber. Handeln från A. på utlandet går huvudsakligen över hamnstaden Beirut i s. Syrien. Alepp’otall (Pinus halepensis) är vanlig i Grekland och lämnar bränsle, timmer och garvar bark. A. har därför stor ekonomisk betydelse. Aler’t, vaken, uppmärksam, livlig. AIessandri’a, stad i nv. Italien. 78,000 inv. Handels- och industristad. A. har en av Italiens starkaste fästningar. Aleu’terna, en kedja klippöar, sträckande sig från Alaska (nv. Nordamerika) mot Kamtjatka. De ursprungliga inv., aleuterna, äro besläktade med Alaskaeskimåerna. Amerikanerna bedriva säl- och valfångst. A. höra politiskt till Alaska (U. S. A.). Alexander den store, 356—323 f. Kr., var konung av Makedonien från 336, då hans fader, Filip II, blev mördad. Han hade till lärare haft den store grekiske filosofen Aristoteles, vilken tidigt undervisade honom i sitt lands rika kultur. Efter Filips död omintetgjorde A. en del upprorsförsök i Grekland. Sedan anföll A. Persien. Han besegrade först perserna vid floden Granikus i Mindre Asien och tågade därefter genom kustländerna mot Egypten. Vid Issus (333) vann han över den mångdubbelt starkare persiska hären en lysande seger. Därefter intog han Fenicien och Egyp- ten, där han lät bygga staden Alexan dria, vilken sedermera blev en centralpunkt för» den grekiska och österländska kulturen. Från Egypten återvände A. till Asien, där han slog den persiske storkonungen Darius’ väldiga här vid Arbela (Gaugamela) år 331. Huvudstäderna Babylon, Susa och Persepolis intogs av A., som nu kunde anse sig som Persiens härskare. Efter Persiens erövring kom turen till Indien. År 327 bröt A. med sin segrande här in i landet, övergick floden Indus och slog vid Hydaspes den indiske konungen Porus, som blev en av Ars lydkonungar. Emellertid vägrade hans soldater att följa honom längre genom det otillgängliga landet, och A. tvingades till återtåg. Efter återkomsten till Persien tog A. itu med sitt väldiga rikes inre förvaltning. Han ville framför allt närma sina europeiska och asiatiska undersåtar till varandra, så att de skulle känna sig som ett folk med gemensam kultur. Han planerade vidare ett nytt erövringståg, denna gång till Arabien, men insjuknade och dog, innan hans planer hunnit sättas i verket. Som härförare och som härskare räknas A. till mänsklighetens största genier. Alexander, namn på åtta påvar, bland vilka märkas: — 1. A. III, som var påve under åren 1159—81, bekant för sina strider med Fredrik Barba-rossa och Henrik II av England, vilka bägge tvingades till förödmjukande botgöringar. Under A. fick Sverige egen ärkebiskop i Uppsala år 1164. — 2. A. VI. påve 1492—1503, tillhörande den inflytelserika släkten Borgia, var typen för en renässansfurste, ränkfull och sedeslös. Han strävade mest att vinna land och rikedomar åt sin egen familj. A. lämnade även hjälp vid Karl VIII :s fördrivande ur Italien och lät år 1498 bränna reformations-kämpen Savonarola. Alexander, kejsare av Ryssland. — 1. A. I, 1777—1825, intrigerade mot fadern, Paul I, vilket ledde till dennes mord 1801, varefter A. blev tsar. A. blev snart en av Napoleons ivrigaste motståndare och deltog 1805 i tredje koalitionen mot Frankrike. Efter att ha besegrats vid Austerlitz och Fried-land ingick A. emellertid ett förbund med Napoleon i Tilsit 1807. F. å. erövrade han Finland från Sverige. Förbundet med Napoleon blev dock ej långvarigt. Redan 1812 företog Napoleon det för honom själv så olyckliga tåget mot Ryssland, vilket föranledde A. att sluta förbund med Karl XIV Johan av Sverige. På Wienkongressen förenades sedan Polen med Ryssland. A., som alltmer hängivit sig åt mystiska och reaktionära idéer, stiftade den s. k. heliga