uppgått (nominallönerna). Hänsyn måste tagas till lönernas köpkraft el. med andra ord de förnödenheter, som kunna förvärvas för lönerna (reallöner). Särskilt betydelsefullt är detta under tider, då penningvärdet på kort tid undergår betydande förändringar Arbetslöshet. 1 alla länder med mera utvecklad industri tillhöra frågorna om arbetslöshetens bekämpande och vidtagandet av åtgärder av det ena eller andra slaget i syfte att hjälpa de ofrivilligt arbetslösa socialpolitikens mest betydelsefulla och centrala problem. Det gäller härvid icke i främsta rummet den säsongarbetslöshet, som förekommer inom vissa yrken t. ex. byggnadsyrket med efter årstiderna växlande arbetstillgång, utan den av det ekonomiska livets skiftande konjunkturer betingade arbetslösheten. En rationell lösning av arbets-löshetsfrågan försvåras därigenom, att ekonomiska synpunkter å ena sidan och sociala eller humanitära å den andra korsa varandra. I ett modernt samhälle måste det av sociala skäl framstå såsom en bjudande plikt att tillse, att de ofrivilligt arbetslösa genom det allmännas försorg beredas arbetstillfällen eller utan anlitande av fattigvården erhålla tillräcklig hjälp av annan art. Ur ekonomiska synpunkter är det nödvändigt att tillse, att samhällets ingripande sker på ett sådant sätt, att arbetsvillkorens anpassning efter de utkomstmöjligheter, som näringslivet erbjuder, ej onödigt försvåras eller fördröjes. Under krisåren efter världskrigets slut hava praktiskt taget alla länder med mera utvecklad industri ställts inför dessa problem i tillspetsad form. Vid världskrigets utbrott befarade man i Sverige, att arbetslöshet i stor utsträckning skulle uppkomma och tillsatte därför redan vid denna tidpunkt en statens arbetslöshetskom-mission, vars uppgift skulle vara att föreslå åtgärder för motverkande av arbetslöshetens verkningar. Först år 1918 inträffade emellertid sådana förhållanden, att ingripanden i större skala från det allmännas sida visade sig erforderliga. Sedan högkonjunkturen år 1920 tillfälligt minskat behovet av hjälp, kom under åren 1921 och 1922 den svåraste arbetslöshetsperioden. Antalet arbetslösa, som i mitten av år 1921 uppgick till omkring 70,000, nådde maximum i slutet av januari 1922, då antalet steg till 163,000, avtog därefter, så att det vid slutet av år 1922 var ungefär 46,000, vid slutet av år 1923 omkring 16,000 och vid slutet av år 1924 mellan 12 och 13,000. Den statliga hjälpverksamheten gick i första hand ut på beredandet av arbetstillfällen åt de arbetslösa genom anordnandet av s. k. nödhjälpsarbe-ten. Ledningen av dessa statliga nöd-hjälpsarbeten handhades under den svåraste arbetslöshetsperioden för södra och mellersta delarna av landet av Södra Sveriges Statsarbeten med huvudkontor i Göteborg och för de norra delarnas vidkommande av Norrlands Statsarbeten med huvudkontor i Umeå. Bägge dessa arbetsdirektio-ner äro numera avskaffade, och ledningen av de nödhjälpsarbeten, som alltjämt pågå, utövas direkt av arbets-löshetskommissionen. Enligt ett riksdagsbeslut av år 1922 kunde ock statsbidrag lämnas för anordnandet av kommunala nödhjälpsarbeten. Som principiell regel vid fastställandet av lönerna vid nödhjälpsarbeten har gällt, att dessa alltid skulle understiga de löner, som i öppna marknaden gällde för grovarbetare. Vid sidan av anordnandet av nödhjälpsarbeten sökte staten lindra arbetslöshetens följder genom utbetalande av bidrag till av kommunerna anordnad kontant understödsverksamhet. Statsverkets sammanlagda utgifter för arbetslöshetens bekämpande under åren 1914—1924 hava uppgått till omkring 155,000,000 kronor. Frågan om definitivt avgörande rörande de former, under vilka statsmakterna framdeles böra ingripa för lindrande av arbetslöshetens verkningar, står nu på dagordningen. Från vissa håll yrkas därvid, att de regler, som följdes under krisåren, även framdeles skola vara normerande. Tyngdpunkten skulle alltså läggas på beredandet av arbetstillfällen för de arbetslösa, d. v. s. på anordnandet av nödhjälpsarbeten. Från andra håll hävdas, att tyngdpunkten i den statliga hjälpverksamheten bör läggas på en rationellt ordnad arbetslöshetsförsäkring. Arbetslöshetsförsäkring-, försäkring mot oförvållad arbetslösfiet. Se Socialförsäkring. Arbetslöshetskommissionen. Se Statens arbetslöshetskommission. Arbetsräd (arbetskammare), officiell institution, i vilken såväl arbetare som arbetsgivare äro representerade och vilkens uppgift är att handlägga vissa frågor av principiell natur (att avgiva yttranden om lagförslag, att verkställa utredningar, att avgöra vissa arbetstvister m. m.). Dylika institutioner finnas bland annat i Belgien, Frankrike, Nederländerna, Danmark och Norge. I Sverige är arbetsrådet, som tillkom 1919, den myndighet, som avgör frågor, vilka röra tillämpningen av åttatim-marslagen. Dess ledamöter utses av konungen; vissa bland dem efter förslag av arbetsgivarnas och arbetarnas huvudorganisationer. Tidens Lexikon. 5