ning med säte i Bryssel bildats. Se vidare Svenska arbetsgivareförening n. Arbetshem. Enligt 1918 års fattigvårdslag äro landstingen skyldiga upprätta särskilda anstalter, kallade arbetshem, avsedda för emottagande av dels sådana nnderstödsbehövande, åtminstone delvis arbetsföra personer, som ej lämpligen kunna intagas på de vanliga ålderdomshemmen, dels personer, som ej fullgöra dem åvilande försörjningsplikt. Hemmen skola vara färdiga före den 1 jan. 1929. Till deras uppförande kan statsbidrag erhållas liksom sedermera till driftskostnaderna. Arbetsinställelse. Se Arbetsfred, Lockout och Strejk. Arbetsledning. Skaparen av begreppet ”rationell arbetsledning” (på engelska scientific management) är amerikanaren P. W. Taylor. Syftet är att öka arbetsintensiteten hos den enskilde arbetaren. För detta ändamål söker man genom systematiska undersökningar, vid vilka vetenskapliga metoder komma till användning, bl. a. utröna dels de organisatoriska betingelser som böra vara för handen, för att ett visst arbete skall kunna utföras med minsta möjliga tidsförlust, dels de handgrepp och rörelser, som den enskilde arbetaren lämpligen bör använda för att utföra sin anpart av arbetet, dels slutligen, för att kunna genomföra en lämplig arbetsfördelning mellan de olika arbetarna, den arbetsuppgift, för vilken varje arbetare bäst passar. Arbetslön. I vidsträckt bemärkelse är arbetslön varje inkomst, som erhålles som ersättning för ett utfört arbete. Den inkomst, som en självständig företagare erhåller av sitt arbete, brukar dock i allmänhet icke benämnas arbetslön utan företagarevinst. I mera begränsad bemärkelse betecknar arbetslön därför allenast inkomst, vunnen genom arbetsanställning. Ur rent ekonomisk synpunkt är arbetskraften en vara och arbetslönen det pris, som varan betingar. Arbetslönens storlek bestämmes därför av de lagar, som reglera prisbildningen i allmänhet. Tillgången på arbetskraft (resonemanget avser huvudsakligen kroppsarbetarna) kan anses vara inom vissa gränser och om hänsyn ej tages till alltför långa tidsperioder på förhand given, varför priset närmast blir av den speciella art, som brukar benämnas marknadspris. För arbetslönens höjd blir vid sådant förhållande efterfrågan avgörande, och lönerna måste avpassas så, att något större antal arbetare ej bliva utan arbete. Då tillgången på kroppsarbetare i flertalet länder i allmänhet varit relativt stor, leder den nyss skildrade mekanismen, om de ekonomiska krafterna få driva sitt fria spel och fullt fri konkurrens råder på arbetsmarknaden, till ett nedpressande av lönerna. Från olika utgångspunkter hava olika nationalekonomiska teorier framställts rörande de lagar, som reglera arbetslönen. För flertalet äldre nationalekonomer har ett gemensamt drag därvid varit, att de kommit till ur social synpunkt ogynnsamma resultat (Ricardos löne-fondsteori, Lassalles järnhårda lönelag, som innebär, att arbetslönen icke kan stiga över arbetarens existensminimum, Marx’ ”industriella reservarmé” av arbetslösa, som står färdig att rycka in och pressa ner lönerna). Gemensam för flertalet har också den pessimistiska uppfattningen varit, att det ekonomiska livets lagar med järnhård hand reglera arbetslönerna, och att alla ingripanden utifrån, de må komma från det allmännas sida el. från fackföreningarnas, på förhand äro dömda att bliva resultatlösa. Sistnämnda uppfattnings oriktighet lär väl numera allmänt erkännas. De sista decenniernas erfarenhet har visat, att starka fackföreningar kunna i ej ringa grad förbättra arbetslönen för sina medlemmar. Prisbildningens lagar bestämma endast maximum och minimum för arbetslönen. Inom dessa gränser finns det möjlighet att påverka dess höjd. Numera har också mera än någonsin tillförne den uppfattningen slagit igenom, att arbetskraften icke kan betraktas såsom en vara vilken som helst. Samhälleliga och sociala synpunkter måste hava tillfälle att göra sig gällande vid sidan av de rent ekonomiska. Tjänstemannalönen, d. v. s. den form av lön, som i allmänhet utgår till de i statens el. kommunernas el. i större enskilda företags tjänst anställda, som icke syssla med kroppsarbete, har icke samma karaktär av pris på en vara som kroppsarbetarlönen. Vid tjänstemannalönens fastställande spela hänsyn till traditionsmässigt given levnadsstandard och social ställning ofta en betydande roll. Arbetslönen för kroppsarbete beräknas antingen på grundval av den tid, som användes för arbetet (tidlön), el. på grundval av kvantiteten utfört arbete (stycklön, ackordlön) el. genom på olika sätt utbyggda kombinationer av dessa båda faktorer (t. ex. ackordlön med garanterad, efter tid beräknad minimilön). En intressant modern löneform är vinstandelssystemet, som innebär, att viss del av lönen utgår i förhållande till företagets vinst. Vid jämförelse mellan löner, som utgått under olika tider el. på olika orter, är det icke tillräckligt att jämföra de belopp i penningar, till vilka lönerna