Eginaviken. 293,000 inv. Centrum för Greklands andliga och materiella kultur. Viktig järnvägsknut. Industrien ocli varuhandeln är däremot huvudsakligen förlagd till A:s hamnstad Pireus. Universitet, faekliögskolor, museer och arkeologiska forskningsinstitut. — Historia: A. var medelpunkten för den forngrekiska kulturen och huvudstad i provinsen Ättika. Under perserkrigen förstördes A. av Xerxes men återuppbyggdes och hade under 400-t. f. Kr. sin förnämsta blomstringsperiod. Temistok-les anlade hamnstaden till Aten, Pireus, vilken starkt befästes och förbands med A. genom de ”långa murarna1’. Tillsammans med den åter-uppförda stadsmuren gjorde dessa A. nästan ointagligt. Särskilt på Perikles’ tkl nedlades oerhörda summor på A:s förskönande. Utom de på den gamla klippan Akropolis befintliga byggnaderna funnos flera andra, vilka nu äro ruiner: Teseustemplet i ren dorisk stil, det jättelika Zeustemplet (Olym-pion), Dionysos-teatern, vilken beräknas hava rymt ända till 17,000 människor, m. fl. Angående Atens äldre historia se Greklands historia. På 500-t., då den kristne kejsaren Ju-lianus lät stänga filosofskolorna och omvandla de flesta tempel till kyrkor, började staden avfolkas och förföll alltmer. 1456 intogs staden av turkarna, och dessas välde bröts ej förrän i och med det grekiska frihetskriget på 1820-talet. Ate’na, fordom kallad Atene el. fullständigare Pallas Atene, var enligt den grekiska gudasagan dotter av Zeus, ur vars huvud hon sprungit fram i bländande vapenskrud. A. var härskarinna över den klara luftrymden. Hon var krigets gudinna, men i motsats till deh vilde stridsguden Ares representerade lion den kalla beräkningen. Men A. beskyddade även fredliga värv, såsom konstfliten och en del odlingar, främst Ättikas olivodling. Vidare var lion hälsans och sundhet.ens gudinna, liksom den kloka försiktighetens, den lugna besinningens och den andliga klarhetens gudinna. A:s kult hade som medelpunkt den gamla klippfästningen Akropolis i Aten, för vilken stad A. var skyddsgudinna. A:s tillbehör voro skölden, bröstpansaret med det skräckingivan-de medusaliuvudet (se Gorgoner), lansen och den attiska ugglan. Kultbil-der av gudinnan kallades palladier och ansågos äga en skyddande förmåga. Atene’um, Atlienteum, ursprungligen gudinnan Atenes tempel; högre undervisningsanstalt. Atenionn’, hyllbord el. fristående hylla för mindre prydnadssaker. Aterma’n, se Värme. Atero’m, flenhus, kallas ur talgkörtlar utvecklade, knölformade bildningar med en tunn, fast vägg och ett grö-tigt, gråvitt innehåll. De äro vanligast på huvudets hårbeväxta del ocli äro vanprydande men ofarliga och lätt bortopererade. Atliabas’kcr, samlingsnamn på en del indianstammar i n. Amerika, bl. a. chippewyan-, navajo- och apache-indianer. Athen, se Aten. Athens [8e’thins]. — 1. Universitetsstad i Georgia, U. S. A., 17,000 inv. — 2. Universitetsstad i Ohio, U. S. A. 7,000 inv. At home [sett hå’m], eng., ”hemma”, mottagning; tid, då en familj tar emot besökande. A’tlios, se Atos. Atlan’ta, huvudstad i Georgia (U. S. A.): 301,000 inv., därav c :a 40 % negrer. Livlig handels- och fabriksstad. Bomuiis- och tobaksfabriker. Atlan’ten, den del av världshavet, som ligger mellan Europa—Afrika i ö. och Amerika i v. och i n. och s. gränsar till de båda Polarhaven. 80,000,000 kvkm. (Nordsjön*, Medelhavet*, Mexikanska* bukten och Karibiska* havet ej inberäknade). A., som möjligen uppkommit genom en bortglid-ning av Amerika från det Europa, Asien och Afrika omfattande kontinentalblocket (Wegeners teori), visar från n. mot s. en bred S-form med tillnärmelsevis parallellt löpande kuster. Längs mitten av A. löper en jämn upphöjning av havsbotten, den s. k. Atlanttröskeln, som där i allmänhet ligger på 2,000—3,000 m. djup, medan på ömse sidor djupet är vida större. A:s medeldjup är omkr. 3,700 m. och största djup, n. om Portorico, 8,340 m. Vid ytan är salthalten omkr. 3.5 %, vattnets medeltemp. kring ekvatorn 26°, i de nordligaste och sydligaste delarna omkr. 10°. Inom ekvatorområdet strömmar A:s vatten åt v. och böjer av i två varma huvu dström -mar; i Nordamerika mot n. och nö. som Golfströmmen, i Sydamerika mot sv. som Brasiliaströmmen. Dessa strömmar motsvaras av relativt kalla återströmmar i riktning mot ekvatorn efter de n. och s. delarna av Afrikas v.-kust. Kalla strömmar från n. följa vidare Grönlands och n. Nordamerikas ö.-kust (Labradorströmmen) samt från s. Argentinas ö.-kust. Förutom ovan angivna uppslagsord jfr vidare Sargassohavet, Passadvindar. Atlan’tican, ett av Olof Rudbeck författat stort, högeligen fantastiskt, lika lärt som okritiskt verk, vilket söker bevisa, att Platons Atlantis intet annat var än det gamla Svithiod och att detta var människosläktets urhem. A. hade på sin tid många beundrare