och anhängare och har spelat en viss roll i den svenska vetenskapens historia. Atlantic city [atlän’tic sitfi], stad vid Atlanten i New Jersey, U. S. A., 50,000 inv. Amerikas förnämsta havsbadort (c:a 1 milj. badgäster ärligen). Atlan’tis, en ofantlig sagoö, som skulle ha legat v. om Europa bortom ”Herkules stoder” (= Gibraltar sund)' i Atlanten. Platon beskriver denna ö, såsom ursprungligen omtalad hos egyptierna och såsom ett folkrikt land med hög kultur, ön skall hava sänkts i havet genom en naturkatastrof. Sagan om A. har givit upphov till en hel litteratur, som ännu i vår tid växer. Atlantiska ocea’nen, se Atlanten. Atlan’tisk tid, beteckning för ett postglacialt tidsskede, då ett varmfuk-tigt klimat var rådande i Nordeuropa. At’las. — 1.1 den grekiska gudasagan en titan, som har himlavalvet på sina skuldror. A. ansågs scå längst i väster nära oceanen. — 2. Satin É-täng’], slät vävnad med glansig rätsida, ofta av silke med inslag av bomull. — 3. översta lialskotan hos ryggradsdjuren. Atflasbcrgen, ett av flera parallellkedjor bestående bergsystem i nv. Afrika, som på ena sidan ansluter sig till de sydspanska på andra sidan till apenninska bergskedjorna. I v. Marocko når A. upp till 4,700 m., i Algier 2,300 och i Tunis 1,400 m. toppliöjder. Atle’t, yrkesbrottare, -kapplöpare o. d. under antiken; kraftkonstnär; person med ovanlig kroppsstyrka. Atmosfä’ren, den jordklotet omgivande luftkretsen, består huvudsakligen av syre och kväve, vartill kommer grundämnet argon, vattenånga, kolsyra och ytterst obetydliga inblandningar av en del först i senare tid påvisade gasformiga grundämnen (neon, helium, krypton) och slutligen växlande mängder små stoftpartiklar, vattendroppar och iskristaller (moln och dimma). Bortsett från vattenångan, som växlar mellan 0 och 4 % av luftens volym, ingå A:s huvudbeståndsdelar med följande volymprocent. Kväve 78.03 %, syre 20.99 %, argon 0.94 %, kolsyra 0.03 %; de övriga gaserna tillsammans mindre än 0.01 %. Denna sammansättning gäller för atmosfärens djupare delar (intill omkr. 10 km. liöjd). I de högsta luftlagren avtaga kolsyran och syret; luften blir mera rik på det lättare kvävet, och i atmosfärens yttersta, ytterligt förtunnade delar (på 60—100 km. höjd) ger detta småningom rum för de lättaste grundämnena (helium och väte). I meteorologiskt och klimatiskt hänseende spelar vat- tenångan en betydelsefull roll (se Luftfuktighet). Så är ock fallet med kolsyran, så obetydlig halten därav än är. När den med regnvattnet tillföres jordytan, verkar den sönderdelande på mineral och bergarter och befordrar deras vittring under bildning av kalciumkarbonat, som i löst tillstånd föres till havet och där lämnar material till kalkorganismernas skal och skelettdelar samt till kalkstens-bildningen; även biologiskt har kolsyran sin betydelse, i det att den lämnar kol till växternas livsfunktioner. Genom förmultnings- och förbränningsprocesser m. m. tillföres A. å andra sidan kolsyra i stället för den genom vittring, växternas assimilation m. m. förbrukade. Kolsyran i A. verkar slutligen klimatiskt utjämnande, därigenom att den liämmar såväl solens instrålning som jordens utstrålning. A. kvarhålles vid jordens yta genom tyngdkraften, som hindrar luftgaserna att spridas i rymden. (Små himlakroppar som månen, vilkas tyngdkraft är mycket mindre, sakna atmosfär). Luften sammanpressas allt mera, ju lägre temperaturen är och ju högre den överliggande luftpelaren är. Vid jordytan (760 mm. tryck) väger en kbm luft vid 0° 3,293 kg., på 10,000 m. höjd och — 45° är vikten blott 0.362 kg. Se vidare Lufttryck och Lufttemperatur. Atoll’, ringformigt korallrev*. Ato’m är den minsta del av ett grundämne, som ingår i en kemisk förening. Jfr Atomernas byggnad, Atomteori och Atomviktstabell. Ato’mernas byggnad, kem. Upptäckten av de radioaktiva ämnena har givit forskningen nya möjligheter att intränga i själva atomernas inre byggnad. Även enligt den nya uppfattningen förbliva visserligen atomerna allt fortfarande de gentemot våra vanliga kemiska och fysiska an grepp odelbara, minsta enheter, av vilka molekylerna uppbyggas. Däremot har det visat sig, att atomerna ej utgöras av någon enhetlig minsta materiapartikel, besittande vissa egenskaper, utan av en elektrisk positivt laddad, punktformig kärna, kring vilken en el. flera s. k. /3-partiklar el. elektroner med negativ laddning kretsa i cirkulära el. elliptiska banor. Solen med planeterna skulle således ge en ungefärlig, oändligt förstorad bild av en atoms byggnad! Genom avspjälkning vid olika slags strålning av positiva a-partiklar från kärnan el. av de omkring denna kretsande jS-partiklarna kunna vissa atomer övergå i andra. Grundämnena skulle således ej vara av den oföränderliga karaktär, som man förut antagit.