Särskilt den sydligaste delen av B., Siebenbiirgens Erzgebirge, äger rika mineraltillgångar. Biha’r och Oriss’a, provins i Främre Indien, v. om Bengalen, 215,000 kvkm. 34 milj. inv. Till större delen bördigt, slättland. Odling av ris, majs, tobak, opium.. Befolkningen övervägande dra-vidas. Bi’japiir, stad i Främre Indien, nära Bombay, 32,000 inv., med stora vidsträckta ruiner från sin blomstrings-tid på 1500-t., då den var huvudstad i ett muhammedanskt rike. Bijouteri’er [-s/o-], Bijouterivaror, smycken, mindre prydnadssaker, nip-per. Bi’karbona’t, hem., kolsyrans sura salter. Handelns bikarbonat är surt natriumkarbonat. Biklövar hos klövdjur äro sidotår, vilka ej nå marken (rudimentära). Bikonka’v. Bikonkava linser äro linser, som hava sina bägge sidor skålformigt urholkade. Jfr Lins. Bikonve’x. Bikonvexa linser äro linser, som hava sina bägge sidor välvda utåt. Jfr Lins. Bikt kallas inom katolska kyrkan en i enrum inför prästen avlagd syndabekännelse. Vanligen sker B. i kyrkan, där särskilda gallerförsedda biktstolar finnas, i vilka prästen sitter och väl kan höra men ej se sitt biktbarn. Särskilda biktböcker med syndaregister finnas till ledning för den biktande, och för prästen finnas handböcker om de botövningar, som motsvara dessa synder. Den, som ej biktar minst en gång om året, blir bannlyst. Bil’bao, stad i Baskiska provinserna, Spanien, nära Biskayabukten, 115,000 inv. Stor export av järnmalm. Bilboké (fr. bilboquet), leksak, bestående av en kula med ett snöre fästad vid en med skaft försedd träskål, i vilken man infångar kulan. Bildande konst. Se Konst. Bildhuggarkonst (Skulptur, Plastik), en av de bildande konsterna. Arbetena utföras antingen fristående, statyer, grupper o. d., el. i upphöjning (ibland insänkning) på en yta, relief. Redan från den äldre stenåldern finnas skulpturer, naturligtvis av enklaste slag men ibland av en överraskande verklighetstrohet. — Den egyptiska B. Hovkonsten framställde kolossala guda- och konungabilder i strängt traditionell stil (Konung Chefren från Gizeh). En annan mera folklig och även mera naturalistisk riktning återgav enklare människor med vardagliga sysselsättningar (Byfogden i Kairo, Skrivaren i Louvren). Egypterna utförde även ofta färgade reliefer, i vilka huvud, ben och fötter vändes i profil, medan bröstet och ögat framställdes rätt framifrån. Bland de märkligaste yttringarna av den egyptiska B. äro sfinxerna. •— Den babyloniska liksom den besläktade assyriska B. består mest av reliefer. Assyrierna skildrade särskilt jakten med en beundransvärd naturtrohet. Deras figurer tyda ofta på en rörlig fantasi, exempelvis genom tillsatsen av vingar på tjurar el. lejon med manshuvuden. Från nyba-bylonierna lärde sig perserna att i bjärta färger utföra reliefer i glaserad lera (Bågskyttefrisen från Susa). — Den indiska B. hämtade huvudsakligen sina ämnen från religionens område. De ofta väldiga gudabilderna försågos med en mångfald huvuden och extremiteter som tecken på sin höghet och makt. En ofta framställd typ är Buddlia sittande med korslagda ben och med ett inåtvänt uttryck i det stela ansiktet. — Den kinesiska och japanska B. rönte stort inflytande frän den indiska. Med buddismens utbredning skapades väldiga gudabilder i en stelt traditionell stil. Om större naturtrohet och dramatiskt liv vittna emellertid de japanska och kinesiska porträttstatyerna. — Den fornamerikanska B. präglas av en ofta vidunderlig fantasi, särskilt vad beträffar gudabilderna. — I den för-grekiska el. e g e-i s k a kulturen hade B. ej nått så hög utveckling. Dock härstammar från denna tid bl. a. den ryktbara Lejonporten i Mykene. I den klassisk-antika B. ingå tre huvudperioder. Den a r-k ais ka B. (900—470 f. Kr.) är påverkad av den asiatiska och egyptiska och utvecklades i kolonierna i Mindre Asien och på Medelhavsöarna. Från denna tid anses uppfinningen av bronsgjutning härröra liksom användandet av marmor. Den h e 11 e n i-s k a perioden (490—146 f. Kr.) omfattar tre blomstringstider. Till den första hör dels den attiska skolan i Aten, vars förnämste representant var Ficlias, dels den argiviska skolan i Argos, vilkens ledare var Polykleitos. Den förra riktningen var mera ”ideellt” betonad, den senare mera realistisk. Hellenismens andra blomst-ring uppvisar konstnärer som Skopas och Praxiteles, tillhörande den nyattiska skolan, samt Lysippos, den argiviska skolans ledare. Den lielleni-ska periodens tredje epok behärskades av den rliodiska och den pergameniska skolan. Representanter för den rho-diska riktningen voro Laokoon-grup-pens skapare, samt Apollonios och Tauriskos, vilka utförde jättegruppen Den farnesiska tjuren. Från samma tid härrör den ryktbara Meliska Afrodite. Den pergameniska riktningen skapade mest galliska typer (Den dö-