Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bihar och Orissa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ende gallern m. fl.). — Från
Grekland till Rom överflyttas B’, i och med
den g r e k i s k-r o m e r s k a
perioden (146 f. Kr. — romarväldets fall).
Exempel på den romerska B. äro
Bel-vederiske Apollon, Den sovande
Ariad-ne samt talrika porträttskulpturer. —
Under den fornkristna och b
y-santinska perioden (omkr. 100—
1000 e. Kr.) träder skulpturen i
bakgrunden, i det den kristna
konstriktningen i Bysans huvudsakligen
betonar ornamentet och starkt stiliserar
framställningen av människokroppen.
— Den romanska B. (omkr. 1000
—1200 e. Kr.) röner först inflytande
från Bysans men utvecklas mer och
mer till ett om antiken påminnande
framställningssätt vid återgivandet av
människofiguren. — Den gotiska
B. (1150—1500) utbreder sig från
Frankrike till andra länder. De
gotiska statyerna kännetecknas först av
en mera naturalistisk behandling,
vilken efterträdes av en dekorativt
konstlad utformning. — Renässansens
B. Med ett mera natdrtroget
återgivande förenar denna ett upplivande av
den antika B. Ungrenässansen (1400-t.)
kännetecknas av käck realism och
ungdomlig friskhet. Medelpunkten är
Florens, och de förnämsta
representanterna äro Ghiberti, Verrochio,
Do-natello, som är denna periods störste
bildhuggare, samt Luca della Robbia.
Under högrenässansen (omkr. 1500—50)
blir Rom medelpunkten.
Framställningssättet förenklas, åter närmande
sig antikens, intrycket blir mer
imponerande, det realistiska ersättes av
en idealiserande strävan. Till
högrenässansen höra Andrea och Jacopo
Sansovino samt Michelangelo,
renässansens störste skulptör. Hans stil är
lidelsefullt patetisk med en nästan
våldsam rörlighet och förebådar
barocken. Senrenässansen (1550—1600)
överdriver ofta Michelangelos kraft
och spänning men har att uppvisa
framstående konstnärer som
Benve-nuto Cellini och Giovanno da Bologna.
— Barockens (1600-t.) huvudman
är Bernini, som emellertid redan ofta
slår över i sin strävan till spänning
och målerisk effekt. — På 1700-1,
inträder rokokon med sin smak för
det utsökt smidiga, lätta och eleganta.
Början göres i Frankrike och de
förnämsta representanterna äro Houdon
och Pigalle. — Mot slutet av 1700-t.
inträder med nyklassicismen
en återgång till antikens enkla,
stilrena skönhetsideal. Bland dess
främsta bildhuggare äro Canova (Italien),
Sergel (Sverige) och Thorvaldsen
(Danmark). 18 0 0-talets B.
präglas i början av en stel och
osjälvständig efterbildning av antiken. Omkring
1870 framträder impressionismen, vars
B. karakteriseras av ett friare
ämnesval, större teknisk djärvhet och
framför allt betoning av den måleriska
verkan. Bland impressionismens
bildhuggare märkas Rodin (Frankrike)
och Meunier (Belgien). Mot denna
riktning ha senare uppträtt
fransmännen Maillol och Bourdelle, svensken
Milles samt ryssen Archipeuko, vilka
fordra en strängare stilisering. — Se
även på respektive konstnärers och
tidsperioders namn.
Bildskrift kallas sådan skrift, i
vilken föreställningar, begrepp och
be-greppskombinationer ävensom hela
händelseförlopp betecknas genom
bilder, vilka ofta fått en given
betydelse, ej överensstämmande med vad
de föreställa. Så betecknar t. ex.
”gam” i egyptisk bildskrift ”moder”.
Man sammanfattar bildskrift i två
arter ; begreppsskrift, som utan
förmedling av bestämt talspråk avser
att meddela föreställningar och
begrepp och deras förbindelse (hit hör
hällristningar); talskrift,
där bilderna ange ord, ljudkomplex
el. ljud. Hit höra kilskriften och
de egyptiska liieroglyferna.
Bildstormare. På lägre
kulturstadier dyrkas och tillbedjas ofta
gudabilder. Avbildningen anses ha
övernaturlig makt, och man särskiljer ofta
ej den Gud, som dyrkas, och den
handgjorda bilden. Denna
benägenhet att överföra föreställningen om
en Gud till ett påtagligt föremål, en
bild, återfinnes även i de kristna
religionerna. Redan i äldre tider sökte
man därför avskaffa bilder i
kyrkorna. På 700-t. strävade de östromerska
kejsarna Leo III och hans
efterträdare att avskaffa bilderna men
misslyckades. I katolska kyrkan intog sä
småningom dyrkan av helgonbilder
och reliker en bred plats.
Madonnabilder anses undergörande etc. Vid
reformationen ställde sig de
reformerta alldeles avvisande mot bilder.
Även inom protestantismen gjorde sig
liknande strävanden gällande. Ett
parti med Karlstadt i spetsen, de s. k.
bildstormarna, inträngde i kyrkorna
och nedrevo helgonbilder och altaren.
Senare förenade sig B. med
anabaptisterna och förlorade sitt inflytande.
Den protestantiska kyrkan intar en
förmedlande ställning, tillåter bilder
till kyrkornas prydande men ej deras
dyrkande.
Bildt, C. N. D., f. 1850, diplomat,
ledamot av Svenska akademien. B.
har utfört historiska forskningar
rörande Birgitta och drottning Kristina.
BPleam, enl. 4:de Mose bok en
profet, som, då han var på väg för att
förbanna israeliterna, hejdades av en
ängel, vilken han dock ej märkte,
förrän hans ridåsna talande gjorde ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
