ende gallern m. fl.). — Från Grekland till Rom överflyttas B', i och med den g r e k i s k-r o m e r s k a perioden (146 f. Kr. — romarväldets fall). Exempel på den romerska B. äro Bel-vederiske Apollon, Den sovande Ariad-ne samt talrika porträttskulpturer. — Under den fornkristna och b y-santinska perioden (omkr. 100— 1000 e. Kr.) träder skulpturen i bakgrunden, i det den kristna konstriktningen i Bysans huvudsakligen betonar ornamentet och starkt stiliserar framställningen av människokroppen. — Den romanska B. (omkr. 1000 —1200 e. Kr.) röner först inflytande från Bysans men utvecklas mer och mer till ett om antiken påminnande framställningssätt vid återgivandet av människofiguren. — Den gotiska B. (1150—1500) utbreder sig från Frankrike till andra länder. De gotiska statyerna kännetecknas först av en mera naturalistisk behandling, vilken efterträdes av en dekorativt konstlad utformning. — Renässansens B. Med ett mera natdrtroget återgivande förenar denna ett upplivande av den antika B. Ungrenässansen (1400-t.) kännetecknas av käck realism och ungdomlig friskhet. Medelpunkten är Florens, och de förnämsta representanterna äro Ghiberti, Verrochio, Do-natello, som är denna periods störste bildhuggare, samt Luca della Robbia. Under högrenässansen (omkr. 1500—50) blir Rom medelpunkten. Framställningssättet förenklas, åter närmande sig antikens, intrycket blir mer imponerande, det realistiska ersättes av en idealiserande strävan. Till högrenässansen höra Andrea och Jacopo Sansovino samt Michelangelo, renässansens störste skulptör. Hans stil är lidelsefullt patetisk med en nästan våldsam rörlighet och förebådar barocken. Senrenässansen (1550—1600) överdriver ofta Michelangelos kraft och spänning men har att uppvisa framstående konstnärer som Benve-nuto Cellini och Giovanno da Bologna. — Barockens (1600-t.) huvudman är Bernini, som emellertid redan ofta slår över i sin strävan till spänning och målerisk effekt. — På 1700-1, inträder rokokon med sin smak för det utsökt smidiga, lätta och eleganta. Början göres i Frankrike och de förnämsta representanterna äro Houdon och Pigalle. — Mot slutet av 1700-t. inträder med nyklassicismen en återgång till antikens enkla, stilrena skönhetsideal. Bland dess främsta bildhuggare äro Canova (Italien), Sergel (Sverige) och Thorvaldsen (Danmark). 18 0 0-talets B. präglas i början av en stel och osjälvständig efterbildning av antiken. Omkring 1870 framträder impressionismen, vars B. karakteriseras av ett friare ämnesval, större teknisk djärvhet och framför allt betoning av den måleriska verkan. Bland impressionismens bildhuggare märkas Rodin (Frankrike) och Meunier (Belgien). Mot denna riktning ha senare uppträtt fransmännen Maillol och Bourdelle, svensken Milles samt ryssen Archipeuko, vilka fordra en strängare stilisering. — Se även på respektive konstnärers och tidsperioders namn. Bildskrift kallas sådan skrift, i vilken föreställningar, begrepp och be-greppskombinationer ävensom hela händelseförlopp betecknas genom bilder, vilka ofta fått en given betydelse, ej överensstämmande med vad de föreställa. Så betecknar t. ex. ”gam” i egyptisk bildskrift ”moder”. Man sammanfattar bildskrift i två arter ; begreppsskrift, som utan förmedling av bestämt talspråk avser att meddela föreställningar och begrepp och deras förbindelse (hit hör hällristningar); talskrift, där bilderna ange ord, ljudkomplex el. ljud. Hit höra kilskriften och de egyptiska liieroglyferna. Bildstormare. På lägre kulturstadier dyrkas och tillbedjas ofta gudabilder. Avbildningen anses ha övernaturlig makt, och man särskiljer ofta ej den Gud, som dyrkas, och den handgjorda bilden. Denna benägenhet att överföra föreställningen om en Gud till ett påtagligt föremål, en bild, återfinnes även i de kristna religionerna. Redan i äldre tider sökte man därför avskaffa bilder i kyrkorna. På 700-t. strävade de östromerska kejsarna Leo III och hans efterträdare att avskaffa bilderna men misslyckades. I katolska kyrkan intog sä småningom dyrkan av helgonbilder och reliker en bred plats. Madonnabilder anses undergörande etc. Vid reformationen ställde sig de reformerta alldeles avvisande mot bilder. Även inom protestantismen gjorde sig liknande strävanden gällande. Ett parti med Karlstadt i spetsen, de s. k. bildstormarna, inträngde i kyrkorna och nedrevo helgonbilder och altaren. Senare förenade sig B. med anabaptisterna och förlorade sitt inflytande. Den protestantiska kyrkan intar en förmedlande ställning, tillåter bilder till kyrkornas prydande men ej deras dyrkande. Bildt, C. N. D., f. 1850, diplomat, ledamot av Svenska akademien. B. har utfört historiska forskningar rörande Birgitta och drottning Kristina. BPleam, enl. 4:de Mose bok en profet, som, då han var på väg för att förbanna israeliterna, hejdades av en ängel, vilken han dock ej märkte, förrän hans ridåsna talande gjorde ho-