delser till högförräderi. Straffet efterskänktes 1921. Björkö, ö i Mälaren med vidsträckta lämningar efter det forna Birka. Björn, svensk konung på 800-t. vid tiden för Ansgars mission. Under B :s regering brandskattades Birka av en dansk sjörövarflotta, vilken leddes av B:s broder Anund, som förjagats av B. (jfr för övrigt Ansgar). Björnar (Ursidse), en rovdjursfamilj med arter spridda särskilt över n. halvklotet; finnes ej i Australien och Afrika s. om Atlasbergen. Kindtänderna äro trubbknöliga. I allmänhet äro B. allätare, snarast växtätare. De äro hälgångare och ha ej indrag-bara, starka klor samt ha kraftigt byggd kropp och kort svans. Den vanliga bruna björnen (Ursus arctos) är vårt lands största rovdjur (längd upp till 2 m., vikt c:a 200 kg.). B. finnes sällsynt i fjälltrakter i Dalarna, Jämtland, Härjedalen och Lappland. I nationalparkerna (Stora Sjöfallet, Sarjeks och Sonfjällets) är B. fridlyst. På hösten reder B. i en klippskreva, under en trädrot el. dyl. ett ide av löv och mossa, där den sedan ligger i dvala. Här framföder honan vanligen 2 ungar knappast större än råttor. I s b j ö r-n e n (U. maritimus) lever i de n. polartrakterna, är till färgen vit el. gulvit. Den har fotsulorna liårklädda för att ej halka på isen. Lever huvudsakligen av sälar och simmar utmärkt. Andra arter äro: Bambubjörnen (Aeluropus melanoleucus) i Tibet, som lever av bambuskott. Läppbjörnen (Melursus ursinus) i Ostindien och Ceylon, vilken fått sitt namn av sin långa nos och sina rörliga läppar. Baribalen (Ursus americanus) i Nordamerika, vilken som pälsdjur är den viktigaste av B. Grizzly el. gråbjörn (Ursus horribilis) i Nordamerika är den största av B. (längd upp till 2.5 m.). Det rykte för vildhet och blodtörstighet, som denna B. har, är delvis överdrivet. Grottbjörnen (Ursus spe-Iseus) är en utdöd art, som levde i Europa under den äldre kvartärtiden. Benrester av denna ha anträffats tillsammans med skelettdelar av förhistoriska människoraser. Björnbär, se Rubus. Björneborg. — 1. Stad i sv. Finland nära Kumo älvs mynning. 17,000 inv. Livlig handelsstad. Trävaruexport. — 2. Betydande järnverk i Värmlands län, sö. om Kristinehamn. Björneborgarnas marscli, en bekant melodi, till vilken Runeberg satte ord 1860 (”Söner av ett folk, som blött”), troligen härstammande från Frankrike. Björnen, stora och lilla, stjärnbilder på norra stjärnhimmeln. Jfr Stjärnhimmeln. Björneröd och Kroken, municipalsamhälle vid gränsen till Norge, n. Bohuslän. 1,000 inv. Björn Järnsida, son till Ragnar Lodbrok, företog vikingafärder till Frankrike, England, Spanien och Italien. Björnkloört, se Acanthus. Björnmossa (Polytrichum commune), å fuktig skogsmark vanlig mossa med små, barrliknande blad. Björnson. — 1. Björnstjerne M. B., 1832—1910, norsk skald och politiker, förestod nationalscenen i Bergen och blev senare medredaktör i Aätenbla-det och spelade en betydande politisk roll. Omkr. 1872 är den första perioden i B :s diktning avslutad. Denna omfattade huvudsakligen norska forn-tidsdramer, såsom Mellem s 1 a g e-ne, Kong Sverre, Sigurd Jor-s a 1 f a r, samt folklivsskildringar exempelvis Synnöve Solbak-ken, Arne, En glad g u t, genomgående utmärkta av en frisk realism och en hoppfull livssyn. 1873—75 vistades B. i Italien och bosatte sig vid hemkomsten på gården Aulestad. Hädanefter behandlade han nutida samhälls- och psykologiska problem, såsom i En fallit, En handske, Over sevne, Paul Lange o g Tora Parsberg. B. erhöll Nobelpriset 1903. — 2. Björn B., f. 1859, den förres son, skådespelare, teaterledare och författare. Chef för Nationalteat-ret i Oslo. Björnön, se Beeren Eiland. B. L., förkortning av eng. Bachelor of laws [b£et’sje- åvv lås]. Se Bachelor. B. Jj., förkortning av lat. bene’vole lec’tor, benägne läsare. Blaavandshuk [blåvanns-], Jutlands västligaste udde, framför vilken ligger det för sjöfarten farliga Hornsref. Blackburn [bl£BCk’bön], stad i nv. England, nv. om Manchester, 130,000 inv. Textilindustri. Blad utgå på växterna alltid från stammen och indelas i 1) hjärtblad, som utvecklas från grodden och äro växtens första blad, 2) lågblad, fjälllika, vanligen brunaktiga, sittande vid basen av skott el. på växtens nedre delar, 3) mellanblad, växtens gröna blad, 4) högblad, vanligen små blad, som sitta högre upp på växten närmast 5) blommans blad, som vanligen äro av fyra olika slag, jfr Blomma. Mellanbladen bestå vanligen av en skiva (enkelt blad) ibland av flera (sammansatt blad). Sitta skivorna i senare fallet fästade i en punkt, kallas bladet fingrat, sitta skivorna två och två, kallas det par-