Blad med olika nervanordning. Från vänster: enkelnervigt, f jädernervigt och handnervigt. bladigt. Även skivans form varierar för övrigt (lancettlik, hjärtlik, pillik, parflikig, handflikig m. m.). Bladskivan är vanligen skaftad. Den nedersta delen av skaftet kallas bladfoten och är ibland utformad till två små, bladlika bihang (stipler t. ex. hos ärtväxter); ibland är bladfoten utbildad till en stammen omfattande slida (t. ex. hos gräs). Bladen kunna på stammen dels utgå från samma punkt antingen två (motsatta blad) el. flera (kransställda blad), dels kunna de utgå ett och ett strödda. I senare fallet bildar fästpunkternas sam-manbindningslinje en spiral runt stammen, varför bladen i detta fall också kallas spiralställda. Sitta bladen strödda men tätt tillsammans kallas bladställningen rosettformig. Från skaftet utgå bladnerver in i skivan; dessa tjäna till att ge skivan stadga och förmedla ämnesomsättning med växten. Nerverna kunna förlöpa jämsides utan tydliga grenar (enkelnervigt) el. förgrena sig (handnervigt, f jädernervigt). Tvärsnitt av blad (förstorat), överst epidermis, därunder palissadceller och svampvävnad. I mitten å undersidans epidermis finnes en klyvöppning. På ett tvärsnitt av ett B. synes överst ett skyddande cellager (epidermis). Därunder stå stora cylindriska celler, s. k. palissadceller, intill varandra, och under dessa finnas mera oregelbundet anordnade celler, svampvävnaden, mellan vilka finnas luftrum, som stå i förbindelse med större andhålor, vilka med klyvöppningar mynna å undersidan. Svampvävnaden och palissadcellerna innehålla bladgrönt, klorofyll, och särskilt de senare äro verksamma vid assimilationen, d. v. s. upptaga ur luften kolsyra och bilda av denna och vatten stärkelse. Växtens andning försiggår i alla växtens celler även de, som sakna bladgrönt, och består i upptagande av syre och avgivande av kolsyra under förbrukning av framförallt kolhydrat. Utom som andnings- och assimilationsorgan tjänstgöra bladen som avdunstningsorgan för överflödigt vatten, som upptagits med rötterna. Till törnen ombildade B. tjäna vidare som skyddsorgan. Hög- och lågblad skydda outvecklade växtdelar t. ex. knoppar. B. kunna också vara ombildade till klängen, till insektfångande organ m. m. Blomman är också uppbyggd av på olika sätt omvandlade B. De flesta av växtens organ kunna alltså tänkas uppkomma ur på olika sätt ombildade blad. Bladbaggar (Clirysomelidee), en familj skalbaggar, vars talrika, i alla världsdelar förekommande arter oftast ha metallglänsande, oval, välvd kropp. B. liksom deras larver, leva av blad och en del arter äro stora skadedjur. Hit höra bl. a. jordloppor, glans-, sköld-, rörbaggar m. fl. Bladfotingar (Phyllopoda), lågt stående kräftdjur, vanligen skalförsedda, med segmenterad kropp och flera par bladformiga simfötter. B. leva i allmänhet i sötvatten och äro små djur, en del arter 1—2 cm. långa, de flesta mindre. Bladfällning beror på att i bladskaftens fästen bildas löst förenade, tunnväggiga celler, som ej förmå kvar-hålla bladet. När detta avfallit, utväxer barkvävnad, som skyddar under bladärret liggande cellager. Genom B. minskas trädets yta och det motstår bättre kyla och uttorkning, varför B. vanligen inträder vid övergång till väderleksförändringar, som i dessa avseenden äro påfrestande. Bladgrönt, se Klorofyll. Bladhorningar (Lamellicornia), en artrik skalbaggsfamilj, vars känselspröt i spetsen bestå av solfjäderlikt anordnade, små blad. Hit höra ollonborrar, dyng- och jättebaggar m. fl. Bladlöss (Aphidese), en insektsfamilj, vars arter leva i kolonier å växter. Äggen övervintra och ur dessa