Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byggnadskonst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Startad 1923, sysselsatte den i slutet av
1925 omkring 700 arbetare.
Byggnadskonst (Arkitektur). Den
egyptiska B. företräddes av
monumentala, ofta jättelika
byggnadsverk, särskilt tempel och
gravbyggnader uppförda i sten. Under gamla
riket (omkr. 2980—2475 f. Kr.) byggdes
de kolossala pyramiderna,
faraonernas gravar av vilka den ryktbaraste
är Cheopspyramiden vid Gizeli. Från
mellersta riket (omkr. 2160—178S f.
Kr.) härstamma småpyramider och
klippgravar med pelarhallar. Under
nya riket (omkr. 1580—1150 f. Kr.)
tillkommo de väldiga
tempelbyggnaderna, de förnämsta i Karnak och
Luksor. — Den babyloniska B:s
material var mestadels tegel.
Templen och palatsen uppfördes i en
monumentalt massiv stil. — Assy r ien
hämtade sin B. från Babylonien men
betonade mera den dekorativa
utsmyckningen. — Den persiska B.
huvudsakligen företrädd av palats och
gravbyggnader, rönte intryck från
flera länder. Särskilt betecknande
för Persien är en rikt utvecklad
fönster- och kolonnarkitektur. — Den i
n-diska B. har från början en religiös
prägel. Efter buddismens införande
utvecklades den i en mera fantastisk
och dekorativ stil, vilken blev ännu
praktfullare under brahmanismens
renässans (från omkr. 600 e. Kr.). — Den
gammal-k ine siska B. sysslade med
bro- och försvarsanläggningar
(”kinesiska muren”). Senare uppfördes
tempel och palats samt efter
buddismens seger stora klosterbyggnader,
ofta karakteriserade av flera svängda
tak över varandra. — Den
japanska B. har på grund av
jordbävningarna tvingats att använda sig av en
fyndig träbyggnadsstil, under
buddismen rikare utvecklad. Under 900—■
1600-t. byggdes palats och borgar i
en blandad gammaljapansk och
in-disk-kinesisk stil. — Den
forname-rikanska B. kännetecknas särskilt
i Mexico och Peru av kolossala
terrassanläggningar, ofta av jord med
stenbeklädnad. — Den e g e i s k a B.
bestod av jättelika borgar och palats,
exempelvis på Kreta och
Peloponne-sos. — Den grekiska B. påverkar
hela den följande och präglas av en
harmoniskt avvägd stil med rik
pelar-arkitektur. Man skiljer mellan dorisk
(ex. Partenon i Aten), jonisk (ex.
Erechtheion i Aten) och korintisk (ex.
Olympeion i Aten) stil. — Den
etruskiska B. föregår den romerska och
visar inflytande från den grekiska
särskilt i tempelstilen. —• Den r o m e
r-s k a B. upptog med förkärlek den
korintiska stilen. Templen voro
antingen rektangulära el. runda (ex.
Paiitheon i Rom). Liksom i Grekland
lades alltmer vikt vid byggnader för
allmännyttiga ändamål. Exempel på
detta slag äro bl. a Roms väldiga
amfiteater, Colosseum, och ännu större
rännarbana, Circus Maximus, samt de
för den romerska B. karakteristiska
triumfbågarna. — Den
gammalkristna B. inskränkte sig till
underjordiska katakomber och i det fria
uppförda gravkapell. Senare
kyrko-typer äro basilikan (ex. den gamla
Peterskyrkan i Rom) och
centralkyrkan, som rikast utvecklades under den
bysantinska B:s
uppblomst-ring i östromerska riket. — Den
arabiska B. är självständigast i fråga
om den dekorativa utsmyckningen.
En typiskt arabisk form av B. är
moskén, där gudstjänsterna hållas, samt
det närliggande tornet, minareten. —
Under medeltidens första skede
härskade den r o m a n s k a el.
rundbåg-stilen. som lade huvudvikten vid
kyrkobyggnader, särskilt av
basiliko-typ (ex. domkyrkan i Pisä). — Den
gotiska el. spetsbågstilen
uppträder på 1100-t. i Frankrike och
utbreder sig därifrån vidare i Europa.
Inom gotikens B. skiljer man mellan
unggotiken (ex. Notre-Dame i Paris),
höggotiken (ex. domkyrkorna i Köln
och Uppsala) och sengotiken, då man
mera än förut började uppföra
profanbyggnader (ex. Dogepalatset i
Venedig). — Renässansens B.
uppstod i Italien, där särskilt
palatsarkitekturen nådde en rik utveckling.
Ungrenässansens hemort är Florens,
vars förnämste byggnadskonstnär,
Brunellesclii, troligen är skaparen av
det för den florentinska B. typiska
Palazzo Pitti. — Högrenässansens
B. hade sitt huvudsäte i Rom, där
Bramante blev den ledande arkitekten.
Man strävade efter ett renare, om
antiken påminnande formideal. Samtidigt
förebådade dock Michelangelo med sin
säregna dramatiska stil barocken.
Senrenässansen utmärkes av ett ännu
re-gelrättare närmande till antikens B.
(Vignola och Palladio m. fl.) — B
a-rocken strävade framför allt efter
dramatisk och målerisk effekt genom
rikligt användande av brutna linjer
och ytor, vilka möjliggjorde ett djärvt
skuggspel. Man sökte vidare en
närmare anpassning efter omgivningen
och betonade mera trädgårds- och
stadsbyggnadskonsten än förut varit
fallet. Bland barockens
byggnads-konstnärer märkes italienaren Bernini.
— Rokokons hemland är
Frankrike. Den betonar särskilt den sirligt
eleganta rumsinredningen och
sysselsätter sig f. ö. mest med dekorationen.
Stadsbyggnads- och trädgårdskonsten
utvecklas även i en för rokokon typisk
stil. — 1700-t:s senare hälft
kännetecknas av en återgång till det antika
Tidens Lexikon.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
