Startad 1923, sysselsatte den i slutet av 1925 omkring 700 arbetare. Byggnadskonst (Arkitektur). Den egyptiska B. företräddes av monumentala, ofta jättelika byggnadsverk, särskilt tempel och gravbyggnader uppförda i sten. Under gamla riket (omkr. 2980—2475 f. Kr.) byggdes de kolossala pyramiderna, faraonernas gravar av vilka den ryktbaraste är Cheopspyramiden vid Gizeli. Från mellersta riket (omkr. 2160—178S f. Kr.) härstamma småpyramider och klippgravar med pelarhallar. Under nya riket (omkr. 1580—1150 f. Kr.) tillkommo de väldiga tempelbyggnaderna, de förnämsta i Karnak och Luksor. — Den babyloniska B:s material var mestadels tegel. Templen och palatsen uppfördes i en monumentalt massiv stil. — Assy r ien hämtade sin B. från Babylonien men betonade mera den dekorativa utsmyckningen. — Den persiska B. huvudsakligen företrädd av palats och gravbyggnader, rönte intryck från flera länder. Särskilt betecknande för Persien är en rikt utvecklad fönster- och kolonnarkitektur. — Den i n-diska B. har från början en religiös prägel. Efter buddismens införande utvecklades den i en mera fantastisk och dekorativ stil, vilken blev ännu praktfullare under brahmanismens renässans (från omkr. 600 e. Kr.). — Den gammal-k ine siska B. sysslade med bro- och försvarsanläggningar (”kinesiska muren”). Senare uppfördes tempel och palats samt efter buddismens seger stora klosterbyggnader, ofta karakteriserade av flera svängda tak över varandra. — Den japanska B. har på grund av jordbävningarna tvingats att använda sig av en fyndig träbyggnadsstil, under buddismen rikare utvecklad. Under 900—■ 1600-t. byggdes palats och borgar i en blandad gammaljapansk och in-disk-kinesisk stil. — Den forname-rikanska B. kännetecknas särskilt i Mexico och Peru av kolossala terrassanläggningar, ofta av jord med stenbeklädnad. — Den e g e i s k a B. bestod av jättelika borgar och palats, exempelvis på Kreta och Peloponne-sos. — Den grekiska B. påverkar hela den följande och präglas av en harmoniskt avvägd stil med rik pelar-arkitektur. Man skiljer mellan dorisk (ex. Partenon i Aten), jonisk (ex. Erechtheion i Aten) och korintisk (ex. Olympeion i Aten) stil. — Den etruskiska B. föregår den romerska och visar inflytande från den grekiska särskilt i tempelstilen. —• Den r o m e r-s k a B. upptog med förkärlek den korintiska stilen. Templen voro antingen rektangulära el. runda (ex. Paiitheon i Rom). Liksom i Grekland lades alltmer vikt vid byggnader för allmännyttiga ändamål. Exempel på detta slag äro bl. a Roms väldiga amfiteater, Colosseum, och ännu större rännarbana, Circus Maximus, samt de för den romerska B. karakteristiska triumfbågarna. — Den gammalkristna B. inskränkte sig till underjordiska katakomber och i det fria uppförda gravkapell. Senare kyrko-typer äro basilikan (ex. den gamla Peterskyrkan i Rom) och centralkyrkan, som rikast utvecklades under den bysantinska B:s uppblomst-ring i östromerska riket. — Den arabiska B. är självständigast i fråga om den dekorativa utsmyckningen. En typiskt arabisk form av B. är moskén, där gudstjänsterna hållas, samt det närliggande tornet, minareten. — Under medeltidens första skede härskade den r o m a n s k a el. rundbåg-stilen. som lade huvudvikten vid kyrkobyggnader, särskilt av basiliko-typ (ex. domkyrkan i Pisä). — Den gotiska el. spetsbågstilen uppträder på 1100-t. i Frankrike och utbreder sig därifrån vidare i Europa. Inom gotikens B. skiljer man mellan unggotiken (ex. Notre-Dame i Paris), höggotiken (ex. domkyrkorna i Köln och Uppsala) och sengotiken, då man mera än förut började uppföra profanbyggnader (ex. Dogepalatset i Venedig). — Renässansens B. uppstod i Italien, där särskilt palatsarkitekturen nådde en rik utveckling. Ungrenässansens hemort är Florens, vars förnämste byggnadskonstnär, Brunellesclii, troligen är skaparen av det för den florentinska B. typiska Palazzo Pitti. — Högrenässansens B. hade sitt huvudsäte i Rom, där Bramante blev den ledande arkitekten. Man strävade efter ett renare, om antiken påminnande formideal. Samtidigt förebådade dock Michelangelo med sin säregna dramatiska stil barocken. Senrenässansen utmärkes av ett ännu re-gelrättare närmande till antikens B. (Vignola och Palladio m. fl.) — B a-rocken strävade framför allt efter dramatisk och målerisk effekt genom rikligt användande av brutna linjer och ytor, vilka möjliggjorde ett djärvt skuggspel. Man sökte vidare en närmare anpassning efter omgivningen och betonade mera trädgårds- och stadsbyggnadskonsten än förut varit fallet. Bland barockens byggnads-konstnärer märkes italienaren Bernini. — Rokokons hemland är Frankrike. Den betonar särskilt den sirligt eleganta rumsinredningen och sysselsätter sig f. ö. mest med dekorationen. Stadsbyggnads- och trädgårdskonsten utvecklas även i en för rokokon typisk stil. — 1700-t:s senare hälft kännetecknas av en återgång till det antika Tidens Lexikon. 13