ryssarna anlagd 1898 såsom ändpunkt för den sibiriska banan. Efter 1905 i japanernas ägo har den utvecklats till stor industristad och världshamn. Omkring 200,000 inv. Daja’ker, sammanfattande namn på malajiska urinnevånare i Borneo. Kulturellt stå de lågt och en del stammar ha vunnit rykte som liuvudjäga-re. De beräknas utgöra 1%—2 milj. Daka’po, mus., anger, att ett stycke skall tagas om. l>aka*r, befäst hamnstad i franska kolonien Senegal vid Afrikas västligaste udde, Kap Yerde; 25,000 inv. Säte för guvernören över Senegal. Viktig station för oceansjöfarten. Dako’ta, ursprungligen stort territorium i U. S. A., innefattande utom de båda nuvarande staterna Nord- och Syd.-D. även delar av Montana och Wyoming. D. genomflytes av Missouri, är i östra delen övervägande bördigt prärieland (veteodling), i väster ofruktbara ”bad lands”. Klimatet ut-märkes av kalla vintrar med temperaturgrader som Lappland och heta somrar samt ytterligt häftiga stormar både sommar (tornados) och vinter (blizzards). Häst- och boskapsavel samt veteodling äro av största betydelse. För ännu kvarlevan de indianstammar (c:a 30,000 individer) äro i n. och s. D. avsatta skyddsområden (reservationer) om sammanlagt 50,000 kvkm. — North Dakota, förbunds-stat i U. S. A. Ytvidd 184,000 kvkm., 080,000 inv., varav 0,000 indianer. Huvudstad Bismarck 8,000 inv. — South Dakota, förbundsstat i U. S. A. Ytvidd 201,000 kvkm., 006,000 inv., varav 17,000 indianer. Huvudstad Pierre 3,500 inv. Dakotas [dakå’tas], namn på indianstammar å prärierna v. om Mississippi. Den förnämsta stammen är sioux. Sä Sent som 1890—91 förde D. under ”Sitting Bull” ett delvis framgångsrikt krig mot Förenta Staternas trupper. Nu äro de samlade i reservationer och beräknas till c :a 30,000 individer. Dakty’1, versfot med en lång och två korta stavelser (—w). D. ingår exempelvis i hexameter*. Daktyloskopi’, se Fingeravtryck. Dal, se Dalsland. Dala’i-r.a’ma, den tibetanska buddismens överhuvud i Lassa, från 1600-t. även innehavare av den högsta världsliga myndigheten, i mycket dock beroende av Kina. Se vidare Lamaism. Dalarna, landskap i Svealand, 30,000 kvkm., varav 1,700 kvkm. upptagas av vatten. D. gränsar i v. ocli sv. till Norge och Värmland, i s. till Västmanland, i ö. till Gästrikland och Hälsingland, i n. till Härjedalen. D. tillhör Kopparbergs län, med undantag av Orsa finnmark, som förts till Gävleborgs län. Dalälven med tillflöden avvattnar största delen av landskapet. De största sjöarna äro Siljan, Orsa-sjön, Skattungen, Oresjön, Vänjan, öjesjön, som tillhöra Dalälvens drä-neringsområde, samt Väsman och Barken, som ha avlopp till Kolbäcksän och Mälaren. I nv. D. stiga bergen till 900 å 1,200 m. ö. h. och nå över skogs-gränsen, som för björk är 850—950 m., för gran omkring 50 m. lägre. De största fjällvidderna bilda Fulu- och Transtrandsfjällen; största höjderna träffas inom Idre (Städjan 1,130, Nip-fjället 1,190, Storvättehogna 1,265 m.). Längre ned emot Siljan (161 m.), i Älvdalen och Mora, äro de högsta bergen omkring 5—700 m., s. och ö. om Siljan 3—400 m. D :s berggrund är växlande, ö. och s. om Siljan äro urbergets graniter, gneiser och lepti-ter rådande, leptiterna med flera betydande malminlagringar (Falun, Grängesberg, Gräsberg, Bispberg, Gar-penberg m. fl.). Vid Siljan, Orsasjön, Skattungen råder silurformationen med kalkstenar, skiffrar och röd sandsten. Nv. om Siljan uppträda de växlingsrika Älvdalsporfyrerna inom ett stort område, v. och nv. om dessa Dalasandsten med tillhörande diabas-bäddar och slutligen längst i n. överlagrande denna en yngre kvartsit (”Vemdalskvartsit”) i Städjan, Nip-fjället m. fl. Ett par små förekomster av silurisk skiffer träffas också i n., vid Guttasjön. Flera av Dalarnas bergarter ha fått lokalnamn, som ingått i den vetenskapliga terminologin, t ex Orsasandsten, Åsbydiabas, öjediabas, Särnait (en endast frän Särna känd märklig eruptiv bergart), Garbergsporfyr, Bredvadsporfyr, Bly-bergsporfyr. Bland de lösa jordlagren äro utom morän, som bildar den förhärskande jordmånen på höjderna, och de fluviglaciala rullstens- och grushedarna, som ha sin största utbredning över de lägre markerna i landskapets västra och norra delar, samt rullstensåsarna längre ned, att nämna Dalälvens fluviglaciala deltaslätt v. om Orsasjön med det därpå utbildade dynlandskapet, och en del andra liknande fält med mindre utsträckning, vidare de med fin sand (mo och mjäla) utfyllda dalbottnarna, särskilt Dalälvens, hela vägen nedanför högsta liavsgränsen, som i D. befinner sig omkring 190—220 m. över nutida havsytan. Dessa dalsediment och Siljanstraktens silurområde bilda landskapets bästa odlingsmarker och avsticka synnerligen påfallande genom sin täta bygd och odling från de sten-rikare berg- och jordartsområdena, där skogen härskar. D. har ett utpräglat inlandsklimat med stränga