Tycko Bralies Uranienborg. Tå måleriets område härskade den nederländska stilen, som mot slutet av 1000-t. fick vika för den franska. Under r o-k o k o n var det franska inflytandet härskande och vid en nyinrättad konstakademi utvecklades den franska smaken alltmer. Bland rokoko-målare kan nämnas den svenskfödde K. G. Pilo. Efter honom uppträdde porträttmålaren Jens Juel, vars arbeten hade en mera nationellt borgerlig prägel. Bland andra 1700-tals-konstnärer märkas arkitekten Hars-dorff, bildhuggaren Wiedewelt och målaren Abildgaard. Under 18 0 0-t. framträdde bildhuggaren Bertel Thor-valdsen, vilken blev en av förgrundsfigurerna inom hela den europeiska konsten. Han var den siste representanten för nyklassicismen inom skulpturen. Målaren Ch. W. Eckersberg bildade en egen skola, vilken utmärktes av en nationellt betonad realism. Till den Eckerbergska skolan höra bl. a. C. Köbke, C. Hansen, C. A. Jen-sen, J. T. Lundbye, P. C. Skovgaard. En särställning intar W. Marstrand. Omkring 1880 gör sig åter franskt inflytande gällande, men samtidigt kvarstod det äkta danska inslaget med en mera idyllisk och realistisk betoning. Bland senare konstnärer märkas målarna C. Zalirtmann, V. Hammershöi, J. Skovgaard, J. F. Wil-lumsen, arkitekten M. Nyrop, bildhuggaren K. Nielsen samt T. Bindes-böll, konsthantverkets förnyare. Dansk litteratur. Forntidens litteratur är känd huvudsakligen genom Saxos krönika och den isländska litteraturen. Under m e d e 11 i-d e n uppstod en nationell riktning, främst representerad av det på latin skrivna historiska verket G e s t a dano r u m av Saxo Grammaticus. Yid sidan av en lärd litteratur levde den episk-lyriska folkvisediktningen. R e-nässansen representerades i Danmark av humanism och kyrkoreformation. Den senare frambringade en mängd folkliga broschyrer, visor och satirer. Det danska skriftspråket utbildades främst genom C. Pedersens bibelöversättning. I början av 1600-t. blomstrade dansk vetenskap, företrädd av Tycho Brahe, historieforskarna A. Sörensen, Vedel och A. Huitfeld, vilken skrev ”Danmarks Rikes Krönike”. Av barockdiktare kan nämnas A. Bor-ding, P. Dass och Leonora Ulfeld. Upplysningstidens representant är Ludvig Holberg, skaparen av den danska dramatiken. En pietistiskt betonad poesi gjorde sig snart gällande och senare framkallade den franska revolutionen en radikal rörelse (Heiberg, Bruun). I början av 1800-t. framträdde romantikerna, före- trädda av Oehlenschläger samt Inge-mann, Hauch m. fl. Stor kulturell betydelse hade särskilt N. F. S. Grundt-vig. Omkring 1825 inträdde en mera realistiskt betonad riktning (S. Steen-sen Blicher, P. Möller, fru Gyllene bourg) och i Paludan-Miillers versroman ”Adam I-Iomo” framträdde tydligt oppositionen mot romantiken. Sören Kirkegaard angrep även esteticismen i sina originella verk. Med H. C. Andersen upi)levde emellertid romantiken en sista blomstring. På 1870-t. gör sig realismen gällande i och med G. Brändes’ genombrott. De moraliska, sociala och politiska spörsmålen bryta sig in i litteraturen. J. P. Jacobsen och H. Drachmann höra till decenniets stora namn. Pä 1880-1, uppstod en brytning med bran-desianismen (Gjellerup, Pontoppidan, Bang). Av senare författare må nämnas Stuckenberg, Knudsen, Skjold-borg, Andersen-Nexö, Gravlund och J. V. Jensen. 1900-t. har särskilt varit en blomstringsperiod för lyriken. (V. Rördam, Kai Hofman m. fl.). Dansk-Västindiska öarna utgjordes av tre öar i ögruppen Små Antillerna, nämligen S:te Croix, S :t Thomas och S:t John. D. såldes av Danmark år 1916 för 25 milj. dollars till Förenta Staterna. Danskön, liten ö vid n. Spetsbergen. Därifrån utgick Andrées ballongfärd 11 juli 1897. Danssjuka, en hos barn och ungdom, sällan hos vuxna uppträdande sjukdom med ofrivilliga, ryckiga rörelser. Orsaken är ej känd, men D. kan med säkerhet förmodas bero pä ett smittämne. Sjukdomen tycks ha ett visst samband med ledgångsreumatism. Lugn och ro äro nödvändiga för den sjuke och i svåra fall fordras sängläge. Lindriga fall uppfattas lätt som okynne; bestraffning av barnet är naturligtvis mycket olämplig. Dan’te Ali£hie’ri, 12G5—1321, italiensk skald, blev efter politiska motgångar på livstid förvisad från sin födelsestad Florens och förde sedan ett kringflackande liv i n. Italien, under sina sista år bosatt i Ravenna. I den självbiografiska Vita Nuova ger han i en serie dikter sammanlänkade av prosaskildringar en berättelse om sin kärlek till en ung kvinna, benämnd Beatrice, troligen en viss Beatrice Portinari från Florens, som dött några år förut. D. sysselsatte sig även med vetenskapliga avhandlingar, behandlande filosofiska, politiska och språkvetenskapliga spörsmål. Det verk, som emellertid utan gensägelse står som D :s största, är dikten Di vi na Commedia, där han skildrar en i en vision företagen färd under väg-visarskap av diktaren Vergilius ge-