för en tid Holstein och Norge hörde och som på 1000-1, även behärskade England På 11- och 1200-t. erövrades bl. a. Kiigen, delar av Mecklenburg och Pommern samt Estland, men de flesta besittningarna gingo snart förlorade. På 1300-t. blevo Norge och Sverige förenade med D. under den danska drottningen Margareta. Denna union varade till 1389. Åtskilliga försök gjordes dock att förnya densamma ända fram till 1527. Norge var förenat med D. ända till 1814. I början av 1600-t. var D. ganska mäktigt men blev efter en del olyckliga krig avsevärt försvagat först genom freden i Brömsebro 1645, då D. måste till Sverige avstå Gotland, Jämtland, Härjedalen, Särna, ösel och Halland på 30 år, sedan ytterligare genom freden i Roskilde 1658, då Sverige fick Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm och Trondhjems län, vilka båda sistnämnda dock återlämnades redan 1660. Under det stora nordiska kriget krossades Holstein-Gottorp, och D. införlivade med sig den gottorpska delen av Slesvig 1721. Senare kom D. under inflytande av Ryssland och råkade i konflikt med detta land om Holstein-Gottorp, vilket område dock tillerkändes D. mot att Ryssland fick Oldenburg och Delmenliorst (1773). D :s deltagande i förbunden för väpnad neutralitet för beskyddande av handeln under Napoleon skrigen ledde till engelsmännens bombardering av Köpenhamn 1801 och 1807. Då D. pä grund härav anslöt sig till Frankrike, anfölls det under den allmänna kampen mot Napoleon och måste 1814 i Kiel till Sverige avstå Norge i utbyte mot Svenska Pommern, som f. å. byttes mot Lauenburg. På ISOO-t. orsakade frågan om Slesvig-Holsteins förhållande till D. svåra misshälligheter, vilka slutligen ledde till krig mot Preussen 1864. I freden i Wien s. å. tvangs D. att lämna ifrån sig Holstein, Lauenburg och nästan hela Slesvig. År 1916 sålde D. sina västindiska kolonier till Förenta Staterna. 1918 erkändes Island som en suverän stat i personalunion med D. 1920 införlivades Nord-Slesvig efter en folkomröstning med D. på grund av bestämmelser i Versaillesfreden. Dannebrogen, danska flaggan (vitt kors på röd duk). Danneman, duglig och redlig man, särskilt använt om bönder i äldre tider. Dannemora, världsbekant järnmalmsfält i n. Uppland. Järnmalmen vid D. anses vara en av de bästa i världen och har brutits sedan 1400-t. Dannevirke (Danevirke), namn pä befästa vallar i s. Slesvig, som första gången uppfördes i början på SOO-t. Dans. Hos de österländska folken har framför allt den religiösa D. utvecklats, medan den världsliga D. vanligen endast utövas av yrkeskaster (geisha i Japan). Egypternas, baby-loniernas, assyriernas och de mindre-asiatiska folkens D. var av en mera sensuell karaktär liksom de nutida naturfolkens. Hos grekerna utfördes ring- och vapendanser vid folkfesterna och senare ingick D. i dramat. Hos romarna nådde yrkesdansen en hög utveckling. Under hednatiden utfördes vapendanser av de germanska folken. Under medeltiden ogillades D. av kyrkan men fortlevde som läng-eller ringdans; mot slutet av medeltiden började de högre klasserna utföra s. k. fackeldanser vid festliga tillfällen, och på 1300-t. blev det vanligt med dansfester, baler, samt konstdanser, baletter. Vid renässansens furste-liov utvecklades D. till sirligt utförda promenaddanser, medan en liVligare form blev populär bland folket. Pä 1500-talet forekommo flera nationella D., av vilka t. ex. den polska D. blev mycket utbredd. I och med det parisiska hovets ställning som kulturcentrum, blev D :s utveckling bestämd av den riktning, den där antog. Man utförde ett flertal salongsdanser, som präglades av en sirlig elegans, parad med en viss livlighet (gavott, menuett.) På 1700-talet utbreddes bl. a. den från Polen härstammande polonä-sen samt de eng;elska kontradanserna (kadrilj, fransäs). I början av 1800-talet var valsen så gott som allena-härskande, men följdes senare av pol-ka, mazurka, schottisch och pas de quatre. I och med 1900-talet började D :s karaktär förvandlas, rörelserna blevo långsammare och mera rytmiskt betonade (boston, onestep), tills de alltmer utvecklats i indian- och negerstil (foxtrot, sliimmy, jazz). En från Syd-Amerika härstammande D., som vunnit stor utbredning, är den i flera varierande turer dansade tangon. Dan se macabrc [dangS maka’br], dödsdans. Dansk konst. Medeltidens danska konst stod helt under inflytande av kyrkan. Den romanska tiden företräddes av stenkyrkor, vars arkitektur påverkats av den tyska (domkyrkorna i Lund, Ribe). På Bornholm uppfördes de säregna rundkyrkorna, och sedan teglet införts 1 Norden, tillkomma flera tegelkyrkor (domkyrkan i Roskilde, S:t Petri i Malmö). Av inhemsk bildkonst må nämnas ett flertal dopfuntar, smyckade med djurreliefer. Från renässansens genombrott stamma en mängd borgar. Den yngre renässansstilen representeras av H. Steenwinkel d. ä., vilken medverkade vid byggandet av bl. a.