Elektriskt malmtågslokomotiv. av ekonomiska skäl i första hand till användning å järnvägar med tät, regelbunden trafik. Den första större svenska bana, som elektrifierades, var i överensstämmelse härmed linjen Luleå—Riksgränsen, vars elektrifiering beslöts vid 1910 års riksdag. Drivkraften är enfas växelström, som levereras från Porjus. Enfas växelström är även drivkraften vid några andra banor i landet (Mellersta Östergötlands järnväg, linjen Bjärred—Lund m. fl.). Likström användes däremot vid Djursholmsbanan och vid Stockholm—Saltsjöns järnväg m. fl. Det största elektrifieringsföretaget hittills i Sverige är den nu slutförda, år 1923 påbörjade elektrifieringen av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg. Strömmen levereras i detta fall i form av trefas växelström med 130,000— 70,000 volts spänning till transformatorstationer i ■ Alingsås, Moholm, Hallsberg, Sköldinge och Södertälje, där den nedtransformeras till 6,000 volt. Vid järnvägens egna omformar-stationer omformas den sedan till låg-periodisk enfas växelström med 16,000 volts spänning. Elektrifieringen torde så småningom medföra en med två timmar minskad körtid mellan Stockholm och Göteborg. Elektriska kokapparater, se Elektrisk uppvärmning. Elektriska lampor, se Elektrisk belysning. Elektriska ledningar. Ledningstråden utgöres vanligen av koppar. Ledningarna kunna antingen vara isolerade, vilket i regel är fallet med inomhusledningar, el. blanka, upplagda på isolatorer av i regel porslin. För inomhusledningarna är isolerings-materialet i allmänhet vulkaniserad kautschuk. Inomhusledningarna framdragas ibland genom metallrör (kuhlo-ledningar). Då ledningar nedläggas i jorden el. på havs- el. sjöbotten användas kablar. Mångtrådiga, gummi-isolerade ledare, skilda fr&n varandra genom någon isoleringsmassa, inläggas i en blymantel, som sedermera pä olika sätt skyddas mot mekanisk åverkan. Grammes ring. N och S magneter. A och B släpkontakter. P ring (ankare) med lindning. C elektrisk lampa, som förbrukar den alstrade strömmen. Elektriska maskiner. I en elektrisk generator alstras elektrisk energi med tillhjälp av mekanisk energi; i en elektrisk motor omvandlas elektrisk energi till mekanisk. Elektriska generatorer och motorer kallas med ett gemensamt namn för dynamomaskiner. Energiomvandlingen grundar sig på det av den engelske fysikern Fara-day år 1831 upptäckta förhållandet, att, då en sluten ledare rör sig i ett magnetiskt fält, en ström uppkommer i ledaren, under förutsättning att antalet av de kraftlinjer, som skära den av ledaren omslutna ytan, ökas eller minskas. Strömriktningen bestämmes efter enkla regler (Max-wells regel, höger-handregeln, Lenz lag). En elektrisk generators huvuddelar äro induktorn, även kallad ankaret el. armaturen, bestående av en vanligen med järnkärna försedd spole av koppartråd, i vilken induktionsströmmar-na alstras, samt fältmagneterna. Större praktisk användbarhet erhöllo generatorerna först, sedan man börjat såsom fältmagneter använda elektro-magneter i stället för permanenta magneter. Likströmsgeneratorer leverera likström, d. v. s. ström med ständigt oförändrad riktning, växelströms-generatorer leverera (enfas el. trefas) växelström, d. v. s. ström, som med korta tidsmellanrum byter riktning. Som exempel på en likströmsgenerator kan nämnas Grammes ring, den första praktiskt användbara maskinen. Den består av tvenne fasta elektromagneter, mellan vilkas poler placerats ett ringformigt ankare av järn, försett med en kopparträds-lindning. Strömmen uttages genom en kollektor (strömsamlare), bestående av kopparlameller, fästa å induk-torns axel samt isolerade från varandra och från denna. Fältmagneterna matas med den av induktorn alstrade strömmen. Ej heller vid starten behöver ström tillföras utifrån,