Eo’ler, Aioler, grekiska kolonister pä ön Lesbos och den mitt emot ön liggande mindreasiatiska kuststräckan. De förnämsta städerna voro Smyrna och Kume. Den eoliska dialekten utvecklades särskilt av skalderna Alkaios och Sappho på Lesbos. Senare blev E. även namn på invånarna i Tessa-lien och Beotien, och slutligen kallades alla icke joniska el. doriska grekiska stammar för E. Eo’liska bildningar, geol., avlagringar, vilka hopats genom vindarnas inverkan. Hit höra flygsandsdyner liksom även lössjord. EolFter, arkeol. och geol., en del mj^cket omtvistade söndersprängda stenar (mest flinta), som förekomma i äldsta kvartära och tertiära gruslager. En del. av dessa anses tillformade av människohand och skulle i så fall vara de äldsta spåren av människornas tillvaro, andra torde vara söndersprängda genom naturinflytelser. E’olsharpa, ett genom vindens inverkan vibrerande instrument, som består av en resonanslåda av trä med vanligen likstämda strängar. — Eols-klockor äro av glas och ha en be-fjädrad kläpp, som av luftdrag bringas i rörelse. E’olus, se Aiolus. Eo’n, gr., tidrymd. Hos gnostikerna betecknade E. väsen, som utströmmat från Gud. E’os, hos de gamla grekerna mor-gonrodnadens gudinna. Epaminon’das, omkring 418—362 f.Kr., grekisk fältherre och statsman från Tebe, vars ledande man han blev, då staden 379 frigjorde sig från Spartas övervälde. E. gjorde åter Tebe till den mäktigaste staten i Beotiska förbundet. Han segrade över spartanerna vid Leuktra 371 genom användandet av en ny taktik, ”den sneda slagordningen”, som E. själv uppfunnit. E. företog flera segerrika fälttåg på Pe-leponnesos och stupade slutligen vid Mantinea i Arkadien, där tebanerna åter besegrade Sparta. Epeiroge.ne’tiska rörelser, geol., kontinenters höjnings- och sänkningsrö-relser; jfr Isostasi och Nivåförändringar. Epliesus, se Efesus. Epidemi’, farsot, smittosam sjukdom, vilken hastigt sprider sig i en befolkning. Vanligen går E. över pä 2—6 månader, då mottagliga personer, som ej haft sjukdomen, efter denna tid knappast finnas kvar. Angripas praktiskt taget alla personer i befolkningen, talar man om pande-m i. Finnes smittämnet kvar i trakten, bundet t. ex. till vattendragen (kolera), inträffar upprepade fall ständigt. I så fall talar man om e n d e m i. För E. gynnsamma be- tingelser äro bristande renlighet, dåliga bostadsförhållanden, underhaltigt vatten- och kloakväsen, hungersnöd, krig etc. Åtgärder mot E. stadgas i epidemilagen, juni 1919, och i kunglig kungörelse, april 1920. Epidemisjukhus skall enligt epidemilagen, juni 1919, inrättas för varje landstingsområde och för varje stad, som ej deltager i landsting. På E. skall vårdas personer, som i tillhörande distrikt insjuknat i pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, pa-ratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber och rödsot. Vården på E. är kostnadsfri. Epider’mis, överhud, se Hud. Epido’t, miner., ett gräsgrönt-gul-grönt silikatmineral (med kalk, järn och aluminium), förekommer i vissa metamorfiska bergarter. Epify’s. I allmänhet anläggas skelettets ben av brosk, som sedan ben-vandlas. I benet kvarstår dock in i fullvuxen ålder tunna broskskivor i benändarna, vilka kallas E. Från dessa sker tillväxten. Förstöras E. hos barn genom någon sjukdomsprocess, slutar benet att tillväxa. Jfr även Tallkottkörteln. Epify’ter kallas växter, som leva på andra växter men ej hämta sin näring ur dessa. E. ha i allmänhet bättre tillgång till solljus än växter på marken men ha däremot sämre näringstillgång och äro mera utsatta för ut-torkning. De äro därför vanliga i tropikernas regnskogar (ormbunkar, orkidéer). I Sverige leva blott lägre kryptogamer som E. (alger, mossor). Epigo’ner, hjältar i den grekiska Oidipussagan. — Numera användes E. om mera osjälvständiga efterbildare inom konst, litteratur och vetenskap. Epigram’, från början kort inskription på gravsten, offergåva o. dyl., kom redan under antiken att betyda en kortfattad dikt, som träffande uttrycker en ofta satirisk reflexion. — E p i g r a m m a’t i s k, kortfattad, träffande. Epi’k, berättande dikt. Epikte’tos, omkring 50—120 e. Kr., grekisk filosof, tillhörande den stoiska skolan. Enligt E. består visdomen i att bedöma vad vi förmå ändra i yttre förhållanden och i att ej begära, vad vi ej kunna uppnå. Tingen själva göra oss ej olyckliga, endast våra egna önskningar och föreställningar, och över dessa kunna vi själva vara herrar. E. har haft inflytande särskilt på upplysningstidens moralfilosofi. Epikuré, anhängare av Epikuros’ lära; numera användes E. även om en människa, som för ett förfinat njutningsliv och därvid försummar livets allvarligare plikter,