krigets utbrott 1870 blev E. regent. Efter slaget vid Sedan flydde hon till England och arbetade sedan på att återinsätta sin son på Frankrikes tron. Eugeni’k, se Rashygien. Eukirdes, grekisk matematiker, som levde omkring 300 f. Kr. Om E :s levnadsomständigheter är föga känt; däremot har hans i 13 böcker indelade geometri, E:s Elementa (grunder), orubbade bestått mera än två årtusendens vetenskapliga prövning. Ehuru vanligen i förkortad form ligga också alltjämt E: s satser som grund för undervisningen i geometri. Eulcnspiegel [åjlenspi’gel], i den tyska folksagan en upptågsmakare, om vilken finns talrika skämtsägner. Eunuck’, person, på vilken könskörtlarna bortopererats och som i Orienten användes som haremsväktare. Euphorbia’ce£e, växtfamilj, vars arter ha enkönade, små blommor. Från en del arter erhållas kautschuk. Andra arter odlas som prydnadsväxter. Eura’sien, företrädesvis i geologin och djurgeografin bruklig gemensam beteckning för Europa och Asien med undantag för Främre och Bortre Indien. Eura’sier, beteckning för blandras av europé och hindu. Eureka [ev’reka], se Heureka. EurFpides, omkring 480—406 f. Kr., den siste av det gamla Atens tre stora sorgespelsförfattare, kunde tack vare enskild förmögenhet leva ett oberoende liv och tillbragte sina sista år i Makedonien. E. utmärktes av en avgjort filosofiskt och psykologiskt betonad läggning. Hans starka religiösa tvivel framkallade hätska angrepp från komediförfattarna, särskilt Aristofanes. Av E :s arbeten känner man 17 avslutade tragedier samt flera fragment. Bland hans mest berömda sorgespel märkas Medea, Iphigenia i T a u r i s, O r e s t e s m. fl. Ur E :s tragedier utvecklades det realistiska dramat, närmast den s. k. nyare attiska komedin. Europa, den näst minsta världsdelen, öarna inbegripna omkring 11 milj. kvkm. Landfast med Asien mellan Ishavet och Kaspiska havet samt mellan detta och Svarta havet. Såsom naturliga landgränser kunna sättas Uralbergen, Uralfloden och Kaukasus ; politiskt går emellertid gränsen in i Västsibirien fram emot floden Tobol och söder om Kaukasus in mot Persien och Mindre Asien. Medelhavets öar (Cypern undantagen) samt i Nordatlanten och Ishavet Island, Björnön, Spetsbergen, Frans Josefs land och Novaja Zembla räknas också till E. Största utsträckningen i E:s fastland är i n.—s., från Nord-kap till kap Matapan i Grekland, 3,900 km. Tidens Lexikon. Södra E. är mestadels uppfyllt av tertiära bergskedjor, tillhörande den stora mediterrana veckningsregio-nen. På Pyreneiska halvön inskränka sig dessa till Pyrenéerna i n. och Sierra Nevada i s., medan halvön i övrigt till största delen utgör ett av floder sönderskuret platåland. Sierra Nevada ansluter sig över Atlasbergen och Sicilien till Apenninerna, dessa i sin ordning till Alperna, som n. om Adriatiska havet grena upp sig och dels ansluta sig till Karpaterna, som ha sin fortsättning i Balkan, Krim och Kaukasus, dels till de dinariska vecksystem, som fortsätta ned genom Grekland samt över Kreta förbindas med Mindre Asiens bergskedjor. Lom-bardiet och Ungerska slätten äro, liksom Tyrrenska, Adriatiska och Egeiska haven, förkastningssänkor, som bildats i samband med den tertiära veckningen. Vulkaner förekomma förbundna med denna veckningsregion ännu verksamma i de tyrrenska och egeiska sänkorna (Vesuvius, Etna, Stromboli, Santorin m. fl.), utslocknade i Auvergne, Eifel, Böhmen, Ungern. För övrigt finnas vulkaner i Europa endast på Island, som är helt och hållet uppbyggt av vulkaniskt material, samt på n. Spetsbergen. N. om den sydeuropeiska tertiära veckregionen, i vilken även Juraber-gen äro inbegripna, förekomma rester av ett gammalt (hercyniskt) vecksystem, till vilket Auvergne, Vo-geserna, Schwarzwald samt de medeltyska och böhmiska bergen ävensom Bretagne och Cornwall höra. Denna stora veckregion har blivit genom förkastningar sönderstyckad, så att de nämnda bergområdena nu framträda som horstar, begränsade av sänkningsfält, i vilka yngre formationer utbreda sig. Av Ers övriga bergsystem är Ural med dess fortsättning i Novaja Zembla en senpale-ozoisk bergskedja, den skandinaviska fjällkedjan, som har sin fortsättning åt sv. i de skotska högländerna och åt n. i Västspetsbergen, av huvudsakligen silurisk ålder. De mellan nu omtalade bergskedjesystem inneslutna delarna av E. äro till det mesta låg-läuda och upptagna av horisontellt eller flackt liggande sedimentformationer med undantag av det stora fenoskandiska området, där dessa äro till största delen bortdenuderade, så att äldre urberg bildar den huvudsakliga berggrunden. Glaciala avlagringar bilda rådande jordmåner inom det forna stora nordeuropeiska nedis-ningsområdet samt inom det alpina; lössjord är rådande inom det sydry-ska stäppområdet och sträcker sig därifrån genom Mellaneuropa ända fram emot Frankrike.