övare i allmänhet ej varit virtuosmässigt utbildade. Samtidigt som den tagit intryck av den mera konstmässiga musiken, karakteriseras den även av segt kvardröjande ålderdomliga drag. Den svenska folkmusiken står jämförelsevis liögt och har en egendomligt vemodsfylld prägel. Den går vanligen i moll och röjer ofta inflytande av kyrkomusiken. Sedan 1800-t :s slut har man alltmer systematiskt börjat studera den svenska F. 1908 tillsattes på enskilt initiativ en folkmusikkommission, som bland annat övervakar utgivandet av Svenska låtar. Genom anordnandet av spelmanstävling-ar har man även försökt höja intresset för F. Folkmål (dialekt, landsmål), en lokalt begränsad variation av riksspråket. I F. ingå starkt arkaiska element och de uppvisa oftast en språkligt renare byggnad än riksspråket (frånvaro av främmande låneord). — I Sverige gjordes redan under 1600-och 1700-t. försök till folkmålsforsk-ning. Först på 1800-t. vaknade emellertid ett livligare intresse för denna forskning, företrädesvis tack vare nyromantikerna och Götiska förbundet. 18G1—67 utgav J. E. Rietz ett Svenskt dialekt-lexikon, som fått stor betydelse. På 1800-t. bildades s. k. landsmålsföreningar i syfte att göra folkmål och folkliv till föremål för ingående studier. Bland moderna svenska dialektforskare märkas Noreen, Flesselman och Gei jer. — De svenska F. bruka indelas i fem huvudgrupper: norrländska mål, sveamål, götamål, sydsvenska mål och gotländska. Folkomröstning:, se Allmän folkomröstning. Folkpartiet. — 1. Politiskt parti i Sverige 1895—1900, bildat av radikalare medlemmar av Gamla lantmannapartiet i riksdagens andra kammare. F. arbetade för utsträckt rösträtt, skyddstullarnas avskaffande, nykterhetsreformer etc. 1900 uppgick F. i det då bildade Liberala samlingspartiet. — 2. Benämning på olika politiska partier i Finland och Ryssland. Folkpensionering, se Socialförsäkring. Folkrepresentation el. nationalrepresentation, församling av på ett el. annat sätt valda representanter, som utöva folkets lagstiftande och beskattande myndighet. F. har i olika länder olika namn: riksdag, parlament, lantdag, storting etc. Folkriksdag, sammankomster av genom allmän rösträtt valda ombud, män och kvinnor, vilka organiserades av liberaler och socialister och som ägde rum i Stockholm 1893 och 1896. F. hade egentligen till syfte att verka för allmän rösträtt. Folkräkning. Redan i det gamla Rom förekom folkräkning ”census”. I Sverige infördes en hela folket omfattande F. 1749 och förnyades att börja med varje år, sedermera vart femte år. Numera sker F. i Sverige vart tionde år. I Tyskland och Frankrike sker F. vart femte år. Räkning sker i värt land genom avskrifter ur för-samlingsböckerna och icke som i de flesta andra länder på en enda dag med tusentals utsända räknare. Denna senare metod kräver stora kostnader samt är ej så tillförlitlig som metoden i Sverige. Vid F. upptages förutom invånarnas antal även en del andra uppgifter om ålder, civilstånd, yrke etc. Folkrätt, sammanfattningen av de rättsregler, som bestämma staters förhållande till varandra. F. brukar delas i publik internationell rätt, som rör staternas rättigheter och förpliktelser, samt internationell privaträtt, som avgör, efter vilket lands lagar tvistigheter mellan enskilda, tillhörande olika nationer, skola bedömas. F. grundar sig dels på enskilda traktater mellan stater, dels på mera allmänna konventioner. Holländaren H u-go Grotius brukar räknas som den vetenskapliga F:s grundläggare. Folksaga, av en el. flera, vanligen okända författare diktad prosaberättelse, vilken från generation till generation fortlevt bland allmogen. Det övernaturliga intager i F. ett förhärskande rum, och det ständigt återkommande temat är det godas seger över det onda. Olika arter av F. äro exempelvis djursagan el. fabeln, skämtsagan och den legendariska sagan. För såväl antikens som medeltidens litteratur har F. spelat en viktig roll. Stort värde äga de av fransmannen Perrault upptecknade sagorna (utgivna 1697). Bland senare tiders sagosamlare märkas de tyska bröderna Grimm, normännen Asbjörn-sen och Moe, svenskarna Hyltén-Ca-vallius och Bondeson. Folkskola. Folkundervisningen i Sverige har gamla anor. Redan i början på 1800-t. funnos skolor i halva antalet församlingar. Ett verkligt genombrott för folkundervisningen representerar dock först 1842 års folkskolestadga, enligt vilken dels minst en skola skulle finnas i varje församling, dels skolgången blev obligatorisk. F. är numera sex- el. sjuårig (tvåårig småskola, fyra- el. femårig folkskola i egentlig mening). Skolplikten inträder det år, barnet fyller sju år. Skoltyperna äro mångahanda från lieltidsläsande skolor, där varje klass undervisas av en lärare (A-sko-