hemlighetsfullhet etc., erbjuder G. ur folkpsykologisk synpunkt vissa likheter med våra dagars teosofi. Gno’thi seauton [gnå’ti seauton], grek., ”känn dig själv”, en på Apol-lontemplet i Delfi inristad vishetsregel. Gnu, ett släkte antiloper, vilka leva i hjordar i Afrika. Gnuggstenar, se Myloniter. Go’a, portugisiskt kolonialområde, på västsidan av Främre Indien. 3,300 kvkm. y2 milj. inv., mest katoliker (indier och eurasier). Gobat [goba’], C. A., 1843—1914, schweizisk advokat och fredsvän, chef för interparlamentariska byrån i Bern. G. erhöll 1902 jämte Ducomun Nobelska fredspriset. Gobeläng’, vävd tapet med figurframställningar, tillverkade av den ryktbara fabriken Les Gobelins i Paris. Fabriken var uppkallad efter familjen Gobelin och gjordes av Ludvig XIV till statsinstitution. I spetsen för tillverkningen stodo skickliga konstnärer. Mönstren voro av både historiskt, mytologiskt, genreartat och allegoriskt slag. Fabriken är ännu i gång men är nu en offentlig undervisningsanstalt. Gobineau [gåbinä.’], J. A. de, 1S1G —S2, fransk diplomat och kulturhistorisk författare, har i flera skrifter betonat rasfaktorernas betydelse i historien och främst framhållit nordgermanerna som kulturbärare.' Go’bi-öknen, se Mongoliet. Goda-Hoppsudden, benämning på en bergig udde vid Afrikas s. kust, v. om Afrikas sydspets. G. kringsegla-des år 1480 av portugisen Diaz, som kallade udden Cabo tormentoso (stormiga udden). Sitt nuvarande namn lär udden hava erhållit av Portugals konung Johan II. Godava’ri, flod i Främre Iudien, upprinner i v. kustbergen, övertvärar halvön i östlig riktning och utfaller i Bengaliska havet. Längd omkring 150 mil. Go’de, isländsk hövding. En G. styrde inom sitt område, godord, och liåde både prästerlig, politisk, juridisk och administrativ makt. Ämbetet var av privat natur och kunde överlåtas. Att den högsta myndigheten på Island var delad på så många händer bidrog väsentligt till landets maktlöshet på 1200-1. God man. beteckning för vissa lagstadgade förtroendemän. G. utses exempelvis för borta varan de stärbhus-delägare, borgenär i konkurs etc. Godoy [gådåj’], Alvarez de Faria, M.. 1767—1851, hertig av Alcudia. spansk politiker, ledande minister från 1792, tillhörde först det franskfientliga krigspartiet men övergick sedan till en varmt fredsvänlig politik. Genom intriger från tronföljarens sida blev G. fängslad vid ett uppror 180S men frigavs snart på fransk inrådan. God save the king [gådd sej v the king], ”Gud bevare konungen”, den engelska folksången. Godtemplarorden, se Goodtemplaror-den. Godthaap [-hå’b], bebyggd plats på Grönlands v. kust, 64° n. br. God tro säges föreligga, om en person ingår avtal med en annan person, som ej har behörighet att ingå detta avtal, för så vitt den förstnämnde ej är medveten om den andres bristande behörighet och förövrigt ådagalagt normal försiktighet och eftertanke. Köper man exempelvis stulet gods utan medvetande om att det är stulet och under omständigheter, som ej ge anledning till misstanke, befinner man sig i god tro; avtalet är då giltigt. Godwin Austen [gå’ddoin å’stin], bergstopp i n. Främre Indien. Näst Mount Everest jordens högsta bergstopp. Når 8.620 m. ö. h. Goertz fgörts], G. H. v., 1668—1719 tysk politiker, var först i tjänst hos hertigen av I-Iolstein-Gottorp, där han förgäves arbetade för hertigdömets oberoende av såväl Sverige som Norge under Stora nordiska kriget. Sedan I-Iolstein-Gottorp annekterats av Danmark, slöt sig G. till Karl XII, som tog honom i sin tjänst och lät honom inleda underhandlingar om separatfred med Ryssland och därpå med England. G. kunde emellertid ingenting uträtta, då konungen absolut motsatte sig landavträdelser. Karl XII gav G. fria händer att skaffa pengar till krigen, och detta skedde på ett genialt men hänsynslöst sätt med tvångslån, nödmynt etc. Efter konungens död gjordes G. ansvarig för landets olyckor och häktades. Efter en hastig och lagstridig process avrättades han. Goethe [gö*te], Johann Wolfgang, 1749—1832, tysk skald, född i Frankfurt.. Son av en jurist, erhöll han en utmärkt uppfostran ocli blev tidigt banérförare i den känslomässigt betonade rörelse, som i Tyskland gått under namnet Sturm und Drang. AV e r t-h e r s lidande är det förnämsta arbetet från denna period. G. slog sig sedan ned i Weimar, där han levde resten av sitt liv hos den konstintresserade hertig Karl August. Som ämbetsman visade han sig mycket duglig, men hans intressen förblevo litterära och han ägnade också mycken tid åt naturvetenskapliga studier. En resa till Italien 1786—88 blev av stor betydelse för hans utveckling. Utom en mängd dikter skrev han dramer. F a u s t betraktas som tyska språkets