Anges i Mose bok vara israeliternas vistelseort under den egyptiska fångenskapen. Gos’lar, ålderdomlig preussisk stad på n. sidan av Harz, sö. om Hannover. 21,000 inv. Gosse [gåss], E., f. 1849, engelsk författare, främst känd för sina litteraturkritiska arbeten, bland annat ett om Henrik Ibsen, samt för den självbiografiska skildringen Far och s o n. Gota’ma, motsvarande sanskrit Gau-tama, benämningen på Buddha*. Go’te, Harold, se Stéenlioff, H. F. M. Go’ter, östgermansk folkstam, härstammande från s. Skandinavien, varifrån de kommit till sö. östersjökusten. G. fortsatte åt sö. till Svartahavskusten på 100-t. e. Kr. 270—75 intogo de Dacien efter strider med romarna. Hädanefter voro G. delade i väst-goter i Dacien och östgoter i Ryssland. Under medeltidens början uppblandades de fullständigt med besegrade sydeuropeiska folk. Gotlia [gå'ta], tysk stad på Thii-ringerwalds nv. sluttning. 40,000 inv. Stora bokförlag. Berömt geografiskt institut. Gothan, se Ghotan. Go’thus, lat., form av gotisk, ett tillnamn, som givits åt flera präster från Götaland. Gotiglaeia’1, geol., beteckning för ett skede i den sista landisens avsmältning, då södra Sverige upp till den medelsvenska ändmoränzonen (jfr Sal-pausselka’) blev isfritt. Goti’k, gotisk stil, namn på en konststil från senare medeltiden, även kallad spetsbågstil. Från Frankrike utbredde sig G. till övriga europeiska länder. G. studeras bäst inom kyrko-arkitekturen. De gotiska kyrkotyper-na kännetecknades av höga, spetsiga torn och bågar, av väldiga fönster och storartade dekorativa utsmyckningar. Även inom bildhuggar- och målarkonst urskiljes en gotisk stil, liksom inom t. ex. guldsmeds- och möbelkonst. Se Bil. Byggnadsstilar II. Gotland, ö i östersjön, 3,160 kvkm. G. uppbygges helt och hållet av flackt liggande, något åt sö. stupande kalkstenar, märgelskiffrar och sandstenar, tillhörande den översiluriska formationen (Gotlandsilur*). ön har karaktären av en i det hela jämn platå, vars högsta punkt ligger 83 m. ö. h. Västkusten är brant och saknar till det mesta vikar, den östra kusten är mera flack och uppflikad. Egendomliga strandformationer, raukar och grottor samt strandvallar, förekomma ej blott vid de nutida stränderna utan ända till öns högsta delar, emedan ön varit efter istiden helt och hållet täckt av havet. Lan dy tan upptages för övrigt dels av kala berggrunden, dels av is-tidsavlagringar, flygsand, myrmarker och en del grunda sjöar (träsk) med blekelager på botten. Såsom från G. isolerade erosionsrester äro Stora och Lilla Karlsö, taffelberg, som höja sig över havet, att betrakta. N. om G. ligger Gotska Sandön. G. har ett milt klimat (särskilt under hösten), vilket också avspeglas i dess växtvärld. Valnöt, mullbärsträd och sockerbetor växa på G. Eljes upptages ön till 25 % av odlad jord, 4 % av naturlig äng, 54 % av barr- och lövskog. Gotlan^ium, se Gotlandssilur. Gotlandsboskap, en småvuxen ras. tecknad i gulbrunt och vitt och med långa böjda horn. Den fanns under förra hälften av 1800-t. i Sydsverige samt på Öland och Gotland och bibehöll sig längst på den senare ön. Man har sökt förädla G. ehuru med ringa framgång, och rasen har nu nästan fullständigt utträngts av andra raser. Gotlandsliäst, se Skogsruss. Gotlandslagen, se Landskapslagar. Gotlands län, innefattande Gotland och hithörande öar, 3,160 kvkm., 50,750 inv. Residensstad och enda stad Visby, 10,000 inv. Huvudnäringen åkerbruk och boskapsskötsel (särskilt får-och hästavel), fiske, sten- och cementindustri, sockerindustri. Även turisttrafiken och de talrika sommargästerna ha ekonomisk betydelse för ön. I kyrkligt hänseende sammanfaller länet med Visby stift. Gotlandsmarmor, en slags röd, gotländsk kalksten med talrika förste-ningar. Gotlandssandsten, en finkornig, grå sandsten, som förekommer på s. Gotland. G. användes särskilt till slip-stensframställning. Gotlandssilur (Gotlandium), en ofta använd beteckning för silurformano-nens övre avdelning (översilur). Namnet är taget efter Gotland, som uppbygges av bergarter tillhörande sagda avdelning. Gotska Sandön, ö i östersjön, n. om Gotland. 36 kvkm. Upptages helt och hållet av flygsand och dyner, öns inre delar äro beklädda med tallskog. Gottfrid af Bouillon [bojång’], d. 1100, var en av första korstågets ledare och valdes 1099 till det intagna Jerusalems konung,% kallande sig ”den •heliga gravens beskyddare”. Gottfhard, Sankt, bergsknut i Schweiziska västalperna, på gränsen mellan kantonerna Uri och Ticino, med flera höga toppar (den högsta 3,200 m.). Vid G. upprinna floderna Rhen och Rliöne. Sedan medeltiden ett av de mest trafikerade passen över Alperna. 1872—82 byggdes en järnvägstunnel genom berget från Göschenen på n. sidan till Airola på s. sidan, varigenom de