fattade ocli på en synod i Konstantinopel 1043 antagna ortodoxa bekännelsen. G. gör liksom andra kristna kyrkor anspråk på att besitta den enda rena, ortodoxa, kristna läran, därav namnet. Den förkastar avlaten och skärseldsläran. Dess lärobyggnad är dock ej så dogmatiskt fast utbildad, som den romersk-katolska. Gudstjänsten kännetecknas av en nästan orientaliskt rik utsmyckning. Helgondyrkan intar en bred plats inom G. De vanliga prästerna måste vara gifta. Dör hustrun, måste de nedlägga ämbetet el. gå i kloster. De få ej gifta sig två gånger. Det högre prästerskapet rekryteras från klostren och lever i celibat. Grekland, republik, omfattande Balkanhalvöns sö. del samt en del nyligen förvärvade öar på Mindre Asiens västkust. 173,000 kvkm., 6% milj. inv. G. gränsar i n. till Albanien, Jugoslavien och Bulgarien; i v. till Jo-niska havet, i ö. till Egeislta liavet och Turkiet. Kusterna äro starkt sönderskurna och omgivas av en mängd bergiga öar. De största vikarna äro Sa-lonikibukten och Eginabukten på ö. kusten samt Korintiska viken på den västra. Salonikibukten begränsas i n. av halvön Kalkidike, Eginabukten i n. av halvön Attika. Eginabukten och Korintiska viken avsöndra en halvö Morea (Peloponnesos), vilken i n. för-bindes med det övriga G. genom det smala Korintiska näset. De största öarna äro Kreta, belägen s. ut i Medelhavet, och Eubea i Egeiska havet nära fastlandet. I sö. mellan Attika och Mindre Asien märkes ögruppen Cykladerna, i v. Joniska öarna, bland dem Korfu. — G. är i huvudsak ett bergland. I v. märkes bergskedjan Pindus, ö. om densamma en bergstrakt längs Egeiska havet, bland vars toppar Olympus (3,000 m. ö. h.) är den mest bekanta. S. om Pindus märkes det berömda berget Parnassus. Morea utfylles till största delen av Arkadiens högland. — Berggrunden är övervägande kalksten. — Floderna äro små ocli föga segelbara. — Huvudnäringar äro jordbruk och fruktodling. Särskilt frambringas korinter. Industrin står lågt’. Handeln är av ålder betydande. År 1921 uppgick värdet av importen till 1,200 milj. kr. och exporten till 6S0 milj. kr. Största handelsutbytet sker med IT. S. A. och England. — Klimatet är behagligt, nederbörden ringa. — Invånarna äro ättlingar till de forntida grekerna, ehuru starkt uppblandade. Deras språk, nygrekiskan, liknar antikens grekiska. Grekernas religion är den grekisk-ortodoxa. — De förnämsta städerna äro huvudstaden Aten (omkring 300,000 inv.), Saloniki (170,000 inv.), Patras och Hermupolis. Jfr kartan över Balkanhalvön. — Historia: Antiken. Under sten- och bronsåldern härskade i Grekland en hög kultur den s. k. Egeiska kulturen*. Vid järnålderns inbrott omkring år 1000 f. Kr. inträdde en tillbakagång, sannolikt beroende på nya folkstammars inträngande norr ifrån. Dessa utvecklade emellertid snart på grundval av företrädarnas kultur en högt stående odling. Under grekernas ”medeltid” (omkring 1000—600 f. Kr.) upp-stodo välorganiserade stadsstater. De viktigaste av dessa voro Aten, Sparta, Tebe och Argos i G. samt Efesos, Mi-letos och Smyrna i Mindre Asien. De förnämsta staterna blevo snart Aten, som utvecklade sig till en republik och underlade sig landskapet Attika, samt Sparta, som bibehöll kungavärdighe-ten men där den högsta makten utövades av ett ”de gamles råd”. Sparta blev huvudmakten på halvön Peloponnesos. Omkring 750 f. Kr. började en utbredd grekisk kolonisation kring Medelhavsländerna. De viktigaste nygrundade stadsstaterna voro Syrakusa på Sicilien, Tarentum, Cumse och Neapolis i Italien samt Marsilia (Marseille) i Sydfrankrike. Under den följande ”storhetstiden” (omkring 600— 338 f. Kr.) förde de grekiska staterna en hård kamp mot perserriket. Persernas anfall tillbakaslogos upprepade gånger (segrarna vid Marathon, TerL mopyle, Salamis och Platée). Sedan perserna, besegrats, började en kamp mellan Aten och Sparta om ledarställningen. Aten leddes denna tid av Pe-rikles. som slöt förbund med flera kuststäder och öar, det atenska sjöförbundet. Sparta blev den ledande bland landmakterna. Under det peloponne1 siska kriget (431—421 f. Kr. och 413— 404 f. Kr.) hade Aten till en början överhanden men besegrades slutligen av Sparta. I fortsättningen utbröto emellertid nya strider mellan de gro kiska staterna, främst mellan Sparta och Tebe, vilken senare stat segrade under sin fältherre Epaminondas. Norr om Grekland hade denna tid organiserats ett mäktigt rike, Makedonien. Dess konung Filip begagnade sig av grekernas söndring och lyckades göra sig till härskare över G. Under den ma-kedoniska tiden (338—146 f. Kr.) råd do lugn i G. Efter Alexander den stores av Makedonien död försökte emellertid grekerna med anlitande av romarnas hjälp att lösgöra sig från den make-doniska överhögheten. Detta ledde emellertid till beroende av romarna. Under romartiden (146 f. Kr.—395 é. Kr.) var G. i politiskt avseende en provins av det romerska riket. Under slutet av denna tid utsattes G. för plundringståg av germaner och den