utseende, namn och ljudbeteckning äro följande: Grekiska elden, brinnande vätska, troligen bestående av nafta, beck och svavel, vilken uppfanns på 600-t. e. Kr. av Kalli ni kos från Heliopolis. G. användes i krig och visade sig mycket effektiv. Den utslungades genom koppartuber el. medels pilar och antändes, så fort den kom i beröring med luften. Efter krutets uppfinning användes den ej längre. Grekiska litteraturen under den klassiska forntiden kan indelas i följande perioder: 1. Den a r k a i s k a (omkring 750—480 f. Kr), från vilken de homeriska dikterna härröra, utgörande höjdpunkten av den episka poesin. Med dessa är det grekiska litteraturspråket grundat, och detta utvecklades vidare i de kykliska dikterna samt de homeriska hymnerna, båda episka dikter, de förra med motiv från trojanska och tebanska sagor. Hesiodos skapade det didaktiska eposet, som hade en mera lyrisk läggning. Detta är än mer fallet med elegin och jam-ben. Den rena lyriken utvecklades ur musiken. Lyriska diktare av rang äro de lesbiska Alkaios och Sappho samt Anakreon från Teos. Korlyrikens främste representant är Pinda-ros. Av prosaarbeton må nämnas Ai- sopos fabler från 500-1. — 2. Den a t-tiska perioden (480—330 f. Kr.), under vilken det ur Dionysosfesterna utvecklade dramat nådde sin fulla utveckling. Tragedin representerades främst av Aiskylos, Sofokles och Euripides. Det stora namnet inom den atenska ”äldre komedin” är Aristo-fanes, medan den ”mellersta” representerades av Antifanes m. fl. Av historieskrivare kunna nämnas Herodo-tos, Tukydides och Xenofon. Företrädaren för den filosofiska litteraturen är Platon, Sokrates lärjunge. Av vetenskapliga författare märkes främst Aristoteles. Vältaligheten representerades av bland annat Aiskines och Demostenes. — 3. Den alexan-d r i n s k a (hellenistiska) perioden (330—30 f. Kr.), under vilken den kulturella medelpunkten var förlagd till Alexandria. Den vetenskapliga litteraturen stod nu i sin största blomst-ring, företrädd av män som Euklides, Arkimedes och historieskrivaren Po-lybios. Av skönlitterära författare må nämnas epikern Apollonius, herdediktaren Teokritos samt Kallimakos. Den ”nya komedin” i Aten är företrädd av Menandros, ur vars dramer den romerska komedin utvecklades. — 4. Den romerska perioden (30 f. Kr—500 e. Kr), som kännetecknades av en rik prosalitteratur, främst av vetenskaplig art. Inom historieskrivningen märkes Plutarkos, bekant för sina biografier. Filosofiska författare äro Marcus Aurelius, Plotinos och Porfyrios. Det främsta skönlitterära namnet är Lukianos, författare till satiriska dialoger. Representanter för romandiktningen äro Helliodoros och Longus m. fl. Den egentliga klassiska G. upphörde i och med stängningen av filosofskolan i Aten 529. G. har haft en oerhörd betjJelse för all senare litteratur. Grekisk-katolska kyrkan, se Grekisk-ortodoxa kyrkan. Gre’kisk-ortodo’xa kyrkan, kallas ofta grekisk-katolska kyrkan. Dess medlemmar använda namnet den ortodoxa kyrkan. G. är utbredd över Balkanhalvön, länderna kring v. Medelhavet och Ryssland. Den saknar en enhetlig styrelse. De olika ländernas kyrkor äro självständiga, men patriarken i Konstantinopel intager en på traditionen grundad, ehuru oj officiellt erkänd ledarställning. Mera framskjuten ställning intaga även de tre andra patriarkerna, i Alexandria, i Antiokia och i Jerusalem. Därnäst i rang komma metropoliter och ärkebiskopar. G: s lära kännetecknas av ett envist fasthållande vid gammal-kristna åskådningar. Den är i huvudsak fastslagen genom den av metro-politen i Kiev, Petrus Mogilas, för- Bokstav Namn Ljud A a alfa a 13 fi beta b r y gamma g A S delta d E t epsilon e (kort) z c tseta ts H 7] eta e (långt) 9 !h teta t (th) Ii iota i K x kappa k A X lambda 1 M /j. my m .V v ny n S f k si ks O o oinikron å (kort) 11 77 Pi P P g ro r 2 n g sigma s T T t au t Y v ypsilon y *f> v fi f (Ph) X / ki k (kh) »/' i p psi ps a oj omega å (långt)