Gräshoppor (Acridiodea), till rätvingar hörande insekter, vars antenner nå ungefär halva kroppslängden. De bakre benparen äro utvecklade till kraftiga hoppben. Genom att gnida bakbenen mot vingarna framkalla de ett gnisslande läte, som i Sverige ofta oriktigt tillskrives syrsor. Bn del arter ha väl utvecklade vingar, andra arter ha vingarna förkrympta. Till dessa senare höra flera i Sverige vanliga arter. De leva av växtämnen. Sträckgräshoppan, som finnes i Asien, Afrika och Amerika, uppträder i stora vandrande skaror, som orsaka svåra härjningar, där de draga fram. Gräslök, se Lök. Grästorp, köping sv. om Lidköping, Västergötland. 720 inv. Grästräd. I Australien förekommande låga träd med tjock stam och långa, smala blad. G. äro ej gräs, utan tillhöra familjen Lilliaceie. Gräsö, ö i n. delen av Stockholms skärgård, skild från fastlandet genom öregrundsgrepen. Grävling. Grävling el. Grävsvin (Meles meles), en art mårddjur. G. har grov, grå päls med svart band genom ögonen samt är hälgångare med kraftiga grävklor på framfötterna. G. är nattdjur och lever i allmänhet ensam i jordhålor, gryt. Den är allätande (rötter, bär, insekter, maskar, sniglar, möss, fågelungar, ägg, unga harar). Köttet är ätbart. Grävmaskin användes för utgrävningar av kanaler, hamnar och dylikt. G. kan bestå av en stor skopa med löstagbar botten fäst vid en hisskran. Skopan föres nedifrån och uppåt vid fyllningen, lyftes därpå och svänges över till avstjälpningsplatsen, varefter bottenluckan öppnas. Exempelvis i mudderverk finnas en mängd skopor fastade vid en kedja, som roterar runt två valsar. Vid rörelsen uppåt fyllas skoporna och tömmas, då de komma till högsta punkten, i vagnar el. pråmar. Dylik G. kallas paternosterverk. Grävsvin, se Grävling. Grönalgrer, en grupp flercelliga alger, vilka finnas i sötvatten samt på fuktig jord, stenar, trädstammar och dylikt. Dfe ha mycket växlande utseende, tråd-, band-, skivlika etc. Gröna ön, benämning på Irland. Grönblindhet, se Färgsinne. Gröndahl, Agathe, se Backer-Grön-dahl. Gröndal, fabrikssamhälle i Stockholms stad, vid Mälaren. 4,300 inv. Grönfinlc (Chloris chloris), en art finkfåglar. Hannen är tecknad i grönt, gult och svart. Honan är ovan brungrå, under gråvit. G. förekommer allmänt i Sverige. Gröngöling (Picus viridis), en haek-spettfågei, som har grön översida med röd hjässa och svarta band genom ögonen. Undersidan är ljusare grön. G. är vanlig i Sverige, särskilt i lövskog och lever av insekter (myror) och bär. Grönköping, en av H. Zetterström införd fingerad benämning på den svenska småstaden med dess dumhet, skvaller och trånga förhållanden. Grönland, den mest betydande av de i Norra Ishavet, n. om Nordamerikas fastland belägna Arktiska öarna. 2.200.000 kvkm., jordens största ö. 15.000 inv. Den gränsar i n. till Norra Ishavet i ö. till Norska havet, Danmarks sund och Atlanten och skiljes i v. från de övriga Arktiska öarna genom Davis’ sund, Baffins Bay och Smiths sund. Stora fjordar skära in i landet. Det inre av G. är täckt av en mäktig inlandsis, som når ett par tusen m. ö. h. och upptar största delen av ön. Isen skrider ständigt mot kusten, där den med väldiga glaciärtungor skjuter ut i fjordarna och avger isberg, vilka av havsströmmarna föras s. ut. ö. kusten är nästan alltid spärrad av packis. Lättast tillgängligt är G. i sv. Här bor ock större delen av befolkningen, vilkens viktigaste huvudnäring är jakt, särskilt på säl. Utförsel av jaktprodukter samt kryolit. Klimatet är ett utpräglat polarklimat; kusten sköljes såväl i v. som ö. av kalla havsströmmar. Växtvärlden är i huvudsak tundrans; i södra delen av ön förekomma björkbestånd, egentlig skog saknas. Bland däggdjuren märkes isbjörn, polarräv, fjällren, fjällhare, myskoxe, säl och val. Fåglar häcka i mängd längs kusterna. Inbyggarna äro dels danska nybyggare, dels infödda, eskimåer, och blandras mellan båda. G. utgör ett danskt biland. — Historia. G. skall ha upptäckts av islänningen Gunbjörn omkring 877 och omkring 985 landsteg Erik Röde och ett nybygge grun-