därav 14,000 i amtets städer; I-Iader-slev, residensstad. Ha’des, namn på dödsguden enligt den grekiska gudasagan. H. var broder till Zeus och identifierades även med rikedomsguden Pluto såsom härskande över de i jordens inre befintliga krafterna. Även dödsriket, H: s boning, kallades H. I H. flöto fem floder, däribland Lete, glömskans flod, och Styx, över vilken färjkarlen Karon förde de dödas själar i sin båt. Ingången till H. skyddades av hunden Cerberus. Ha cl f iekl [hsed'fild], sir R., f. 1859, engelsk industriman och metallurg, har utfört betydelsefulla undersökningar rörande specialstål. Hadramaut, sydarabiskt landområde, bestående dels av en låglänt kuststräcka, dels av ett inre högland, genomdraget av torrdalar fWadis). Största delen av landet är öken och mager stäpp med oaser här och var i kustlandet och i dalgångarna. Den fåtaliga befolkningen, ett par hundra tusen själar, utgöres av araber och är uppdelad i ett antal små stammar, som stå under engelskt inflytande. Hadria’nus, Publius Aelius, 76—138, romersk kejsare 117, ägnade sig energiskt åt organisationen av sitt väldiga rike samt var livligt intresserad för konst och litteratur. H. lät uppföra flera dyrbara byggnader, bland annat en villa i Tivoli samt ett mausoleum åt sig själv i Rom. Hadria’nus vall, befästningslin.ie tvärs över norra delen av England, nnlngd på kejsar Hadrianus’ tid. Av H. finnas en del rester kvar ännu. Haeckel [häk’el], E., 1834—1919, tysk zoolog, professor i Jena. som skrivit värdefulla arbeten, särskilt om svamp-och kavitetsdjur. H. var i Tyskland den förnämste förkämpen för darwinismen. Hans entusiasm för utvecklingstanken förledde honom dock ibland till uttalanden, för vilka det vetén skar) liga underlaget var väl svagt. Mest känd är han kanske för den av honom uppställda biogenetiska lagen. Jfr Utvecklingslära. Hajffner, J. C. F., 1759—1833, kompositör av tyskt ursprung, från 1780 bosatt i Sverige. H. verkade bland annat som hovkapellmästare och director musices vid Uppsala universitet. Mest känd är H. för sina kvartettsånger. (Vikingasäten). men H. har även tonsatt operor och oratorier. Haff, större, av strandvall från havet avspärrad bukt (t. ex. Kurisches Haff). Ha’fiz, Schams addin Muhammed, d. 1389, persisk skald, vars dikter räknas till de yppersta inom den äldre persiska litteraturen. H. har bland annat påverkat Goethe. Hafnia, lat., namn på Köpenhamn. Hafnium, ett med zirkonium besläktat grundämne, vars egenskaper förutsades av dansken Niels Bohr på grund av studier av atomernas byggnad. Tillvaron av H., som bland annat förekommer i de norska mineralen ma-lakon och alvit, konstaterades genom undersökning av vissa minerals röntgenspektra. Kem. tecken Hf. Hafsfjord, fjord i norska amtet Stavanger, där Harald Hårfager 872 segrade över de norska småkungarna, varigenom Norge enades till ett rike. Haga, kungligt lustslott i Solna socken, Stockholms län, vid Brunnsviken. Gustav III lät uppgöra ritningar till ett praktslott, som grundlädes 1788 men sedan av brist på medel aldrig fullbordats. I stället byggdes den s. k. Konungens paviljong efter ritningar av O. Tempelman och med inredning av L. Masreliez. Rums-inredningen är ett ypperligt prov på sengustaviansk stil. H: s park anla-des i engelsk stil av F. M. Piper. Senare uppfördes den s. k. Drottningens paviljong. H. är omgivet av en vidsträckt park, Hagaparken. Hagalund, municipalsamhälle i s. Uppland. Förstadssamhälle till Stockholm. 5,300 inv. Ha’gar, enligt gamla testamentet en egyptisk kvinna, som var tjänarinna till Abrahams hustru Sara och moder till Abrahams äldste son Ismael. Hagbard, enligt fornnordiska sagor och visor en sjökonung, vars olyckliga kärlekssaga med kungadottern Signy (Signe) är ett omtyckt sagomotiv. Hagberg, K. A., 1810—64, estetiker, språkforskare, översättare, professor i Lund 1840, ledamot av Svenska akademin 1851, berömd för sina betydelsefulla översättningar av Shake-speares dramatiska arbeten. Hagborg, August, 1852—1921, svensk målare, från 1875 mestadels verksam i Paris, en av de främsta representanterna för 1870-t:s friluftsmåleri. H. tog gärna sina motiv från Normandie, vars kustnatur och fiskarliv han målade med fin känsla och elegans i utförandet. Hagdahl, C. E., 1809—97, läkare, författare till arbetet Kokkonsten som vetenskap och konst. Hagel. — 1. Små blykulor med en diameter, varierande mellan 0.6 och 6 mm. De finaste benämnas dunst, de grövsta snärpor, varghagel m. m. De vanligen använda H: s grovlek betecknas i Sverige med nummer från 0 (2.25 mm. diameter) och uppåt. — 2. Meteor. Vanligen mer eller mindre runda, av snö och is bestående korn av ända till hönsäggs storlek