Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
;v ,
t
•ig* ,
i i -OäSZ. ■ ■ ■ ^
V •• >J»
p 1?
V
; 1
i( 7 k . .
’ *
l
Havre; till vänster rispliavre, till
höger plymhavre.
Havre (Avena sativa) är ej känd i
vilt tillstånd. Den härstammar
möjligen från flyghavre (A. fatua), som
liknar odlad H. Av H. finnas många
olika sorter, vilka grupperas i tvenne
avdelningar, risphavre, som har
allsidig vippa, och plymliavre, som har
ensidigt riktade vippgrenar. Färgen
hos skalen variera från svart och
brunt till gult och vitt. H. är
jämförelsevis anspråkslös med hänsyn till
jordmån. Den odlas upp till G9° 5’
i Europa. Mest H. produceras i
Förenta staterna, Canada, Ryssland och
•Tyskland. I Sverige odlas H. på nära
a,4 av åkerjorden. Skörden uppgick
1911—20 till 1,094,000 ton i medeltal.
Havre, se Le Havre.
Havsbris, se Sjöbris.
Havsgudar, gudomsgrupp i den
grekisk-romerska gudasagan, hade sin
boning i haven. Den förnämste H.
var Poseidon (Neptunus). Bland andra
H. må nämnas Pontos och Okeanos.
Havsgrurkor, se Sjögurkor.
Havsklimat el. maritimt klimat
utmärker sig genom liten skillnad i
värme mellan vinter och sommar och
mellan natt och dag. Detta beror på
att hav och stora sjöar uppvärmas
långsammare än land men också
långsammare avge sitt värme till
luften ; härigenom tjänstgöra de som
utjämnande värmereservoarer. —
Motsats till H. är landklimat.
Havsliljor, ett slags Iiårstjärnor.
Havsmusfiskar (Holocephali), en
ordning broskfiskar, som ha utdragen
nos med munöppning på undersidan,
en främre ryggfena försedd med stark
tagg samt lång, smal stjärt. H. leva
på stora djup.
Havsnålfiskar (Syngnathidse), en
familj fiskar, som ha kroppen täckt av
benplåtar och nosen rörformigt
förlängd. Hit höra H a v s n å 1 a r n a,
som ha trådsmal stjärt och lång,
utdragen kropp. Jfr Sjöhästar.
IXavsormar, ett slags giftsnokar, som
leva i Stilla havet och Indiska
oceanen i närheten av kusterna. De äro
skickliga simmare och livnära sig av
fisk, kräftdjur etc.
Havsruclef iskar (Sparidse), en
familj taggfeniga fiskar, som ha liög,
platt kropp, lång ryggfena och tre
taggstrålar i analfenan. H
avsru-d a n (Cantliarus cantharus) är blågrå
med mörkare längsband och finnes i
Medelhavet och Atlanten liksom
Guld-bra x e n (Chrysoplirys aurata), som
är tecknad i grönblått med guldgula
längsband.
Havssalter. Av de upplösta ämnen,
som floderna tillföra havet, äro
kar-bonater, sulfater och klorider de
förhärskande. Karbonaterna utskiljas
till det mesta genom kalkorganismer
och bilda kalkstenar. Sulfaterna,
klo-riderna och övriga i smärre mängder
tillförda lättlösliga salter förbliva till
det mesta i löst tillstånd, varigenom
havets mängd av dessa ämnen
ständigt ökas. Världshaven innehålla i
runt tal 3.5 % upplösta salter. Bland
dessa utgöra icke mindre än 77,6 %
koksalt, därnäst i mängd komma
klor-magnesium med 10.9 %,
magnesiumsulfat (bittersalt) med 4.7 %,
kalciumsulfat (gips) med 3.6 %, kaliumsulfat
med 2.5 %, övriga ämnen med 0.7 %.
Havets saltmängd motsvarar ett
ungefär 43 m. tjockt lager utbrett över
hela jordens yta. Inhaven ha, om de
ligga i torra klimat (ex. Röda havet),
en något högre, om de ligga i fuktiga
klimat och mottaga mycket flodvatten
(ex. östersjön), en mindre salthalt än
världshaven. Ur instängda havsvikar
och laguner i torra och heta klimat
avsätta sig gips och koksalt m. fl.
salter till följd av vattnets
avdunstning.
Havssköldpaddor (Cheloniidea), en
grupp sköldpaddor, som ha fenlika
extremiteter. De lägga sina ägg i
sanden vid stränder.
Soppsköldpad-d a n (Chelonia mydas) har ätbart
kött. Den når en längd av c: a en
meter och lever av växtämnen. Äkta
k a r e 11 s k ö 1 d p a d d a n (C.
imbri-cata) har genomskinliga, i gult och
brunt tecknade ryggplåtar, vilka
under namn av sköldpadd användas till
kammar, spännen o. dyl.
Havsströmmar uppkomma främst
genom vindar, vilka mera beständigt
blåsa i en viss riktning
(passadvin-dar, monsuner) samt genom jordens
rotation. Som allmän regel gäller, att
varma H. gå från ekvatorn längs
kontinenternas ö. kuster; längs deras v.
kuster flyta kalla H. från
polartrakterna. Kontinenternas kustlinjer äro
av stor betydelse för strömmarnas
riktning. H: s hastighet är på öppet
vatten tämligen ringa, några dm. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
