är hemfallen åt missbruk av rusgivan-de medel, kan andra maken på grund härav vinna H. Olikhet i lynne och tänkesätt kan även vara anledning till H. Sedan domstol dömt till H. skola makarna ilytta åtskills. Ha makarna levat åtskilda ett år efter det hem-skillnadsdomen vunnit laga kraft, utan att hava återupptagit sammanlevna-naden, kan envar av dem påyrka äktenskapets upplösning. Flytta hem-skilda makar åter tillsammans, förlora de möjlighet att åberopa hemskillnaden som äktenskapsskillnadsanledning, även om de därefter åter skulle hava flyttat ifrån varandra. Sedan H. erhållits skall bouppteckning och bodelning verkställas. Hcmsö, ö n. om Härnösand med nyligen gjorda fästningsanläggningar, som dock vid senaste nedskrivningen av försvaret blivit nedlagda. Hemu’1, auktoritet, man stöder sig på. — Inom jur. är H. skyldighet för en person, som säljer el. överlåter något, att ansvara för att det han säljer tillhör honom. I annat fall har säljaren skyldighet att ersätta den skada, soni kan åsamkas köparen t. ex. genom att det överlåtna sedermera fråntages denne. Henderson, A., f. 1863, engelsk politiker, arbetarpartiets ledare i underhuset 190S—10 och 1914—17. H. tillhörde Asquiths och Lloyd Georges kabinett .1915—17. 1920—23 var H. 2:dra internationalens ordf. och ingick 1924 som inrikesminister i MacDonalds kabinett. Hen’na, rött växtfärgämne, som bland annat av kvinnorna i Orienten användes till färgning av naglarna. Hennegau, se Hainaut. Hennequin [änkäng’]. — 1. A. N. H., 1842—87, fransk lustpelsförfattare, som bland annat tillsammans med Mil-laud skrivit N i n i c h e. — 2. M. H., f. 1863, fransk lustspelsförfattare, son till föregående. H. har bland annat skrivit Borgmästarinna n. Hennigs, G. v., 1866—1926, svensk målare», som till sina impressionistiska tavlor oftast hämtat motiv från cirkuslivet. Henri-deux-stil [angi’i’-dö’-], fr., Henrik II :s stil, en i Frankrike rådande smakriktning omkring 1550—1600. H. kallas även ”franska högrenässansen” och är en nationellt varierad renässansstil. Henrik, hertigar av Bayern och Sachsen, varibland märkes H. Lejonet, 1129—95, som företog flera kolonisations- och erövringståg bland annat mot de vendiska kustländerna vid östersjön, mot Mecklenburg och Vor-pommern, som han underlade sig. H. ingick handelsförbund med flera länder och grundläde många städer. På grund av en brytning med kejsaren fråntogs honom alla hans områden utom Braunschweig och Llineburg. Henrik den helige, biskop i Uppsala, Finlands apostel och skyddspatron, levde på mitten av 1100-t. H. medföljde Erik den helige på dennes korståg till Finland, där han stannade för att verka för missionens utbredande. Redan inom ett år blev han emellertid mördad. Henrik, engelska konungar. — 1. H. VII, 1457—1509, grundläggaren av dynastin Tudor, utropades 1485 till konung. Under hela sin regering fick H. strida mot andra tronpretendenter, som han dock besegrade. — 2. H. VIII, 1491—1547, den förres son, var en mångsidigt bildad men nyckfull och grym furste. Då påven vägrade erkänna H:s skilsmässa från sin första gemål, bröt H. med påven och grundade en engelsk statskyrka, vars överhuvud han själv blev. För övrigt är H. mest känd i historien för sina många giftermål. H. hade även flera gunstlingar, såsom Wolsey och Crom-well, vilka för en tid fingo regera egenmäktigt, men vilka H. efter någon tid hänsynslöst gjorde sig av med. Henrik, franska konungar. — 1. H. II, 1519—59, konung 1547, var en varm katolik men ingick dock förbund med tyska protestantiska furstar. H. stod i mycket under inflytande av ätten Guise. — 2. H. III, 1551—89, son till den förre, blev 1573 vald till konung av Polen, varifrån han dock rymde för att vid sin broders, Karl IX :s, död bliva erkänd som Frankrikes konung 1577. H. var medansvarig för Bartholo-meinatten men övergick sedan på hugenotternas sida. 1588 lät H. mörda katolikernas ledare, hertigen av Guise, men blev sedan själv mördad. — 3. H. IV, 1553—1610, konung av Na-varra 1572, var den förste konungen av ätten Bourbon. Från 1569 ledde han hugenotterna och under hans bröllop med Margareta av Valois inträffade Bartholomeinattens blodbad. Vid H. III:s död blev H. Frankrikes konung men måste kämpa mot katolikerna, som ej erkände honom. H. besegrade sina motståndare bland annat vid Ivry 1590 men blev först efter sin övergång till den katolska läran erkänd som konung. Hugenotterna fingo genom ediktet i Nantes 159S religionsfrihet och samma rättigheter i övrigt som katolikerna. Under H:s och hans rådgivare Sullys styrelse gick landet snabbt framåt i både inre och yttre avseende. I-I. var allmänt älskad av folket men mördades av en katolsk fanatiker, Ravaillac. Henrik, romerska kejsare och tyska konungar, varibland märkes H. III, 1050—1106, som blev vald till tysk konung .1053 och efterträdde sin fader Tidens Lexikon. 3ö