som romersk kejsare 1056. Regeringen fördes av förmyndare till 1065, då H. förklarades myndig. Efter en tid kom H. i konflikt med påven Gregorius VII. Striden medförde att H. blev bannlyst och hans undersåtar av påven förklarade lösta från sin trohetsed. Detta förmådde H. att företaga sin beryktade färd till Canossa, där han genom att ödmjuka sig för påven löstes från bannet. Sedan företog H. tvä krigståg till Italien, där han bland annat blev lombardisk konung samt erövrade Rom. 1105 tvangs H. av sin son Henrik att abdikera. Henrik Sjöfararen, 1394—1460, prins av Portugal, var en av sin tids lärdaste män och intresserade sig särskilt för geografiska upptäckter. H. utrustade flera expeditioner till Afrikas kuster och arbetade på förbättrandet av astronomiska instrument, av skeppsbygg-nadskonsten m. m. Henriksmässan, se Hindersmässan. Henry [hen’ri] J., 1797—1878, amerikansk fysiker, efter vilken en enhet för självinduktion uppkallats. En H. är självinduktionen i en spole, där den av denna framkallade strömmen, den så kallade extraströmmen, har en volts spänning, om strömstyrkan ändras med en hastighet av en ampére i sekunden. Hepburn [hebb’n], se Bothwell. Heptago’n, se Polygon. Heptan’dria, se Sexualsystemet. He’ra, i den grekiska gudasagan Zeus’ syster och maka. H. är Olympens drottning och den förnämsta av alla gudinnor. Hon dyrkades framför allt som äktenskapets beskyddarinna. Herakle’a, ett vanligt grekiskt stadsnamn i forntiden. I närheten av H. i Lukanien i s. Italien segrade Pyrros första gången över romarna 280 f. Kr. He’rakles, av romarna kallad Hercules, var son till Zeus och drottning Alkmene enligt den grekiska mytologin. H. är hjältekraftens gud och beskyddare för idrotter o. dyl. Ryktbarast av H: s många bedrifter äro de tolv storverk, han utförde i tjänst hos konung Eurysteus i Mykene. Inom konsten framställes H. som en kraftfull man i lejonhud och beväpnad med en klubba. H. dyrkades över hela Grekland, och många fester höllos till hans ära. HeraldFk, läran om heraldiska vapen, d. v. s. adelsmärken på sköld, hjälm o. dyl. samt deras utveckling. H. är en av de historiska hjälpveten-skaperna och har betydelse även för kultur- och konsthistoria. Hc’rat, strategiskt viktig, gammal stad i nv. Afganistan, 20,000 inv. Herba’rium, samling pressade växter. Ilerbart, J. F., 1776—1841, tysk filosof, som i anslutning till Kant och Leibniz utvecklat en del spekulativa åskådningar. Större betydelse än dessa ha hans pedagogiska utredningar. HercegovFna, se Herzegovina. Hercula’neiim, forntida romersk stad nära Neapel. Förstördes samtidigt med Pompeji vid Vesuvius’ utbrott år 79 e. Kr. Har utgrävts, dess byggnader ha bevarats nästan orubbade under askan. Her’cules, se Herakles. Hercy’niska bergskedjor. En del medeleuropeiska bergstrakter, från Böhmen till Auvergne, Bretagne och Irland, äro rester av mesozoiska bergskedjor, som bildat ett ungefär ost-västligt löpande vecksystem; genom denudation ha dessa vecksystem blivit mer eller mindre utjämnade, och därjämte ha vissa sträckor av dem sänkts genom förkastningar, så att de nu icke framträda med den höjd och det sammanhang, som äro utmärkande för de yngre (tertiära) bergskedjorna. Herezeg [liär’tsäg], Ferencz, f. 1863, ungersk författare, känd för sina fängslande, humoristiska romaner (Gyurcovicsarna). Herdabrev, rundskrivelse till prästerna i stiftet, utfärdad av biskopen, i svenska kyrkan endast vid biskopens tillträdande till ämbetet. Herdaminne, samling biografiska uppgifter om prästerskapet i ett stift. Herdedikt, sammanfattande benämning på litterära arbeten med motiv från ett idealiserat herdeliv. H., som uppträtt såväl i lyrisk och dramatisk som romanform, anses gå tillbaka på den grekiska skalden Teokritos’ idyller. Särskilt under 1700-t. med dess förkonstlade sällskapsliv kom H. på modet som ett uttryck för de högre samhällsklassernas längtan till ett friskare och enklare liv. En typisk svensk H. är Creutz’ A t i s. o c h Camilla. He’rder, J. G. v., 1744—1803, tysk filosof och skriftställare, stod i ett varmt vänskapsförhållande till Goethe och bosatte sig 1776 i Weimar. H. påverkade i hög grad det tyska tänkandet och anses som en av romantikens förnämsta föregångsmän. Det individuella och det för varje folk karakteristiska betonades framför allt av H. Han återupplivade sålunda intresset för folkdiktningen och betonade mera än tidigare skett vikten av ursprunglighet och originalitet i dikten. H:s åskådningar fingo stor betydelse för den historiska, filosofiska och teologiska forskningen. Bland hans arbeten märkas Ideen zur Philosophie der Geschichte der Mensclb heit; tiber den Ursprung der Sprache; Stimmen der V ö 1-k e r i n Liede r n. Heredite’t, ärftlighet. — Hcred i-t ä’r, ärftlig.