Honeycombspole [lisen’nikåom-], en i radiomottagare ofta använd, på särskilt sätt lindad självinduktionsspole. Hong’kong:, ö i s. Kina vid Si-kiangs mynning, 75 kvkm., jämte en angränsande del av fastlandet engelsk besittning. Staden H. (också kallad ”Viktoria”) liar 280,000 inv., därav några tusen européer. Stor handel och sjöfart. Honi soit qui mal y pense [ånni* soa’ ki mall i pang’s], fr., ”skam den, som tänker illa därom”; Struinpebands-ordens valspråk. Honnett’, fr., hederlig, rättskaffens. Honneurs [ånnö’r], les H., se Honnör. Honnö’r, heder; militär hedersbetygelse i form av hälsning. — Göra les honneurs, utöva värdskap. Honolulu, huvudstad i Hawaii (territorium i Förenta Staterna), 85,000 inv. H. är en viktig handelsstad med vidsträckta ångbåtsförbindelser. Honora’bel, se Honourable. Honora’r, arvode åt författare, konstnärer, läkare, jurister m. fl. — H o n o r e’r a, betala H. Honoratio’res, de förnämsta medlemmarna i ett samhälle; ”fint folk”. Hono’rius, namn på fem påvar, bland vilka märkas H. I, påve 1625— 1638, ryktbar därför att han senare av katolska kyrkan förklarats för kättare. Honourable [ån’årtebl], eng., hedervärd, välboren; titel för yngre söner till högre engelska adelsmän. Honung:, saft från blommor, innehållande rörsocker. Bihonung är sådan saft, sönderdelad till glykos och fruktos. Honungskörtlar, organ hos blommor av varierande form (ring, vårta etc.), vilka avsöndra saft, innehållande rörsocker. Honvéd [hånn’-], ung., namn på lantvärnet i Ungern. Hood, se Bobin Hood. Hooke [hok], R., 1635—1703, engelsk fysiker. Enligt H: s lag är den förlängning, som en elastisk tråd undergår, då den sträckes med en viss vikt, proportionell mot trådens längd och den sträckande tyngden men omvänt proportionell mot trådens genom-skärningsyta. Hope [håop], A., f. 1863, engelsk författare av äventyrsromaner (Fången i Zenda, Kungens spegel). Hopli’ter, namn på väl beväpnade fotsoldater i antikens Grekland. Hoppstjärtar (Collembola), en ordning vinglösa insekter, vilka ha det fjärde av bakkroppens benpar om-bildat till ett gaffelformigt utskott, hoppgaffeln. Genom att slå denna mot underlaget kunna H. göra långa hopp. De leva av växtämnen. På snö och is uppträda ibland s. k. S n ö-loppor (Isotoma saltans) i stora massor. En annan art träffas ibland på blomkruksjord. Hora’tierna, tre trillingbröder från Roms sagotid. Om H. berättas, att de under romarnas strid mot albanerna utvaldes att avgöra kampen genom envig mot tre albanska bröder, curia-terna. Två av H. blevo dödade, den tredje blev segrare. Alba Longa underkastade sig därefter Rom. Cor-neilles tragedi ”Horace” behandlar sagan om H. Hora’tius, Qvintus H. Flaccus, 65—8 f. Kr., romersk skald, erhöll en omsorgsfull uppfostran, vistades en tid i Aten och deltog bland annat i slaget vid Filippi 42. Efter återkomsten till Rom vann han berömmelse för sina E p o d e r och fick genom Vergilius’ förmedling Augustus’ och Msecenas’ beskydd. H: s Oden ha haft ett djupgående inflytande på alla tiders lyriska diktning. Bland H: s övriga verk märkas Satirer, Carmen S£ecula’re samt E p i s’t o-1 se, vilka i versifierad brevform framställa H: s levnadsfilosofi. H: s diktning betecknar genom sin lediga, ädla formfulländning och tankeklarhet i många avseenden höjdpunkten av den latinska poesin. Hord, ursprungligen en avdelning av kirgiser el. mongoler; strövande hop, otyglad skara. Hor’daland fylke, norskt fylke omkring Hardanger fjord. 15,518 kvkm., 160,000 inv. Till H. fylke hör ej någon stad. Ho’reb, se Sinai. Horerna [hå’-], årstidens gudinnor i den grekiska gudasagan. Horisont, den skenbara skärningslinjen mellan himlavalvet och jordytan. H. användes också som beteckning för större el. mindre sträckor av denna skärningslinje. Horisontal, vågrät, det vill säga parallell med en vätskeyta i jämvikt. Horisontalpendel, instrument för konstaterande av förändringar i lodlinjens riktning, bestående av en ram upphängd på två spetsar, som ej ligga alldeles men nästan lodrätt över varandra. En ändring av lodlinjen medför, att ramen svänger. Hormo’11, se Inre sekretion. Hor’mus el. Ormus, sund vid Persiska vikens mynning. Horn. — 1. Mus., gammalt biåsinstrument, bestående av ett cirkelformigt böjt, koniskt mässingsrör slutande i en ljudtratt samt försett med ett koniskt munstycke. I H. finnas numera tre ventiler, varigenom hela kromatiska skalan kan erhållas. H. upptogs av konstmusiken på 1700-t. Tidens Lexikon. 34